Martin Klepke: Rasismen har fel – vi är alla en Einstein

De senaste årens forskning på intelligens har givit oss ett starkt argument för att ge alla barn samma förutsättningar. Vi har nämligen alla möjligheter att bli en ny Einstein, vilket land vi än kommer ifrån och vare sig vi kommer från Djursholm eller någon storstadsförort.

Det är Arte France & Scientifilms, med den franska journalisten Amine Mewstari, som har sammanställt vad forskningen egentligen vet om intelligens.

Och för alla älskare av göteborgshumor börjar forskarna med den sorgliga nyheten att intelligens inte alls beror på hur snabbtänkta vi är.

Vi har tvärtom blivit långsammare och långsammare i hjärnans reaktioner under de senaste 150 åren men ändå fått allt bättre resultat på intelligenstesterna.

Hjärnans storlek då? Ja, i förhållande till en daggmask spelar hjärnans storlek roll, men inte mellan människor. Många av våra förhistoriska förfäder hade dessutom större hjärnor än vi.

Störst var den mänskliga hjärnan för cirka 15 000 år sedan. Cromagnonmänniskan, som målade bufflar i grottor, tillhörde som vi Homo Sapiens och hade klart större hjärnor än både dagens professorer och den genomsnittlige sverigedemokraten.

Med nutida rasistisk retorik vore det alltså mycket lätt att döma ut både professorer och sverigedemokrater som korkskallar. Men inte med vetenskap.

Men IQ-testerna då, de som först konstruerades av den franske psykologen Alfred Binet i början av 1900-talet?

Jo, det och senare utvecklade tester kan avgöra vem i ett sällskap som är bäst på att tänka logiskt.

Men James Flynn, professor i statsvetenskap, intresserade sig tidigt för testresultaten vid mönstringen i länder där testerna inte har ändrats på lång tid. Han upptäckte att för ett par generationer sedan fick de mönstrande ungdomarna i snitt 30 av 60 rätt.  Nu får de i snitt 45 rätt av 60.

Men hjärnan har inte ändrats – alls. I stället finner han ett rakt samband mellan skolgång och resultat där varje extra skolår ger en ökning med 2-3 enheter.

Sedan en tid har IQ-resultaten planat ut och på en del håll till och med sjunkit, men inte heller det kan tillskrivas en förändrad intelligens, snarare är det ett resultat av att den positiva effekten av ökad skolgång börjar klinga av.

Men vad är då intelligens? Vi talar ju om människor som vi anser vara intelligenta vare sig de råkar veta vad huvudstaden i Burkina Faso heter eller inte.

Här går forskarna tillbaka till att återigen försöka se hur hjärnan fungerar. Man finner att hjärnan hos människor som anses som intelligenta faktiskt arbetar MINDRE än vanliga personers hjärnor.

Denna upptäckt gav upphov till teorin att intelligens egentligen innebär att hjärnan fungerar mer effektivt. Men även här rann teorin mellan fingrarna när man kontrollerade för utbildning och skolgång.

När hjärnan lärt sig saker behöver den inte jobba så mycket. Det blev som att jämföra en person som övningskör med en som haft körkort i 30 år. Den vanes hjärna arbetar mindre under körningen, medan den trafikovana hjärnan lätt blir överhettad.

De oförtröttliga forskarna har då gått vidare och kunnat konstatera att information faktiskt flödar snabbare i hjärnor som tillhör personer som anses intelligenta.

Men någon medfödd intelligens handlar det inte om. Hjärnans förutsättningar för att låta information flöda snabbt eller långsamt formas nämligen helt och hållet av vår miljö efter födelsen. Det är alltså inget som är medfött.

Om logiskt tänkande på något sätt styrs av informationens möjligheter att flöda genom hjärnan så bestäms det i stället av vår miljö.

Forskarna har då gått vidare och dissekerat den skarpaste hjärnan av dem alla, Albert Einsteins.

Den första reaktionen var besvikelse. Einsteins hjärna hade inte fler nervceller än vanliga hjärnor. Vi skulle alltså alla enligt forskarna ha samma förutsättningar att tänka fram formeln för Einsteins relativitetsteori E = mc2, kanske om vi satte oss ned lite oftare och tänkte i stället för att gå på fotboll, eller ta en ridlektion eller gå på bio?

Men plötsligt verkade forskarna få ett genombrott i studierna om vad intelligens är. De upptäckte att Einsteins hjärna hade fler astrocyter än vanliga hjärnor. Astrocyter är hjärnceller som inte deltar i tänkandet själva men som står för ”hushållssysslorna”, som att ge nervcellerna näring och ta bort skräp.

Än större blev genombrottet när man transplanterade in astrosytceller i hjärnan hos möss. I tester med labyrinter befanns mössen med extra astrocyter klara sig bättre. De hade alltså, på sätt och vis, blivit intelligentare.

Men även här kom ett bakslag. När forskarna gjorde tester på enäggstvillingar, alltså bland människor, som alltid har exakt lika många astrocyter, levererade de väldigt olika resultat.

Man blev tvungen att dra slutsatsen att hur människor växer upp har en betydligt större inverkan på deras resultat än hur många astrocyter de har i hjärnan, och att effekten av olika antal astrocyter lätt kan överskuggas av miljöfaktorer.

Och slutligen, forskarnas omfattande tester av intelligens där de kompenserat för de miljöfaktorer som man vet påverkar testresultaten visar att intelligens inte är ärftligt.

Det finns alltså inga belägg för Sverigedemokraternas favorit-hittepå, att intelligens beror på ursprung, hudfärg eller annan genetik.

Det är alltså en sammanfattning med mycket positiva resultat som kommer från den sammanlagda forskningen på intelligens.

Den säger att vi alla i princip är en Einstein, eller har förutsättningar för det. Allt beror på hur dessa förutsättningar tas tillvara.

Och visst bör vi använda dessa fakta i det dagliga beslutsfattandet, inte minst det politiska.

Ska vi fortsätta låta skolor i fattiga kommuner ha fler barn och färre lärare än i rika kommuner? Ska vi säga nej till det nu föreslagna systemet med bättre social integrering där vinstsyftande privat drivna skolor och rika föräldrar inte längre ska tillåtas att rata barn från arbetarklassen?

Ska vi fortsätta bygga ut vårdvalsystemet som skapar fler sjukläkarbesök åt höginkomsttagare och färre åt dem med låg inkomst? Och ska vi fortsätta acceptera trångboddheten för arbetarklassens barn medan de högavlönade får allt större genomsnittlig lägenhetsyta per person.

Nog borde vi i stället satsa på Einsteinspåret, det vill säga där vi ger samma förutsättningar för alla.

Även om många av oss nog hellre satsar på mer ridning, fotboll och bio i alla fall har vi då ändå skapat förutsättningar för flera att gå ut från biomörkret och i stället konstruera en fortsättning på E=mc2.