Arbetarklassdrömmen har gått förlorad

Den 27 oktober gör Disney-klassikern Ducktales (Ankliv i Sverige) storstilad comeback efter 27 år.

Den tecknade serien handlar om hur Joakim von Anka återfinner sin äventyrslusta när han får besök av knattarna, och sammanfaller passande nog med von Ankas 70-årsjubileum.

När den snåla ankan debuterade 1947 i Kalle Anka-utgåvan ”Jul på Björnberget”, av Carl Barks, var han en typisk Dickens-skurk; en girig knös med ett hjärta av sten.

Men med tiden fick han en mer utförlig bakgrundshistoria.

I Don Rosas verk Joakim von Ankas liv etablerades han som den amerikanska drömmen personifierad: en fattig immigrant från Skottland som flyttade till Amerika och byggde sin ofantliga rikedom från grunden.

Enligt Don Rosas släktträd föddes Joakim von Anka 1867 och anlände till Amerika samtidigt som stora skiften ägde rum. Det var en tid av extrem ekonomisk tillväxt och social mobilitet.

Ångbåtarna flöt fram på Mississippifloden, järnvägarna spände sitt stålnät från öst till väst och det liberala tankegodset om att vem som helst kunde bli vad som helst slog rot.

När serietecknaren Chris Sims fick frågan om vilken tecknad figur som bäst representerar USA slog han fast att varken Captain America eller Stålmannen förkroppsligade det amerikanska idealet lika väl som Joakim von Anka; arbetaren som med slit, list och med hedern i behåll tog sig upp till toppen.

Det är intressant att Ducktales med Joakim von Anka i spetsen återvänder just nu när inkomstklyftorna är större än någonsin.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty konstaterar i sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet att den sociala mobiliteten är sämre nu än på flera hundra år, och att förmögenhet är något du ärver snarare än förtjänar.

Med 2017 års förutsättningar hade Joakim von Anka aldrig kunnat bli någon pengabadande miljardär.

Det minst realistiska med von Anka i nya Ducktales är alltså inte att han är en talande anka – utan att hans förmögenhet är resultatet av arbete.