Att LO-förbunden varslar om strejk för medlemmar inom Samhall är förståeligt.

Med en snittlön på under 20 000 kronor är de Samhallanställda naturligtvis kvalificerade för årets avtalade låglönesatsning.

Men det anser inte arbetsgivaren Almega, åtminstone inte utan försämringar på andra områden.

Det här har blivit en återkommande strategi i en avtalsrörelse som uppenbart har fått större lovord än den förtjänar.

När starkare grupper på arbetsmarknaden slöt sina avtal i våras innehöll dessa genomgående den extra låglönesatsning för dem som tjänar under 24 000 kronor i månaden som LO-förbunden har enats om som ett gemensamt krav.

Men när samma överenskommelser ska slutas för svagare grupper pekar arbetsgivaren på det totala procentuella påslaget och kräver plötsligt kompenserade försämringar på andra områden för att gå med på samma låglönesatsning.

Det här skulle göra att klyftorna både befästs och förstärks.

En viktig facklig ingång i denna avtalsrörelse är därför att säga nej till alla kompensatoriska försämringar för att nå upp till de nivåer andra får utan försämringar.

Det är en princip som är viktig att hålla fast vid. Även de allra lägst avlönade måste ha rätt till årets låglönesatsning.