När jag intervjuade Donald Trumps väljare under valåret 2016 återkom ofta en kommentar när de skulle förklara vad de gillade med honom: ”Han säger som det är”.

Att faktagranskare och andra journalister gång på gång kunde visa att Trump tvärtom ljuger på löpande band spelade ingen som helst roll.

Han talade till sina vita väljares känslor av att landet inte längre tillhörde dem och kunde förse dem med en effektiv berättelse om framtiden.

Strax efter Trumps valseger utnämnde Oxford dictionary ”post truth” – ”postsanning” till årets internationella ord.

Det brittiska lexikonet definierar begreppet som omständigheter där objektiva fakta spelar en mindre roll än känslor och upplevelser när det gäller att påverka den allmänna opinionen.

…användningen av begreppet har skjutit i höjden efter två världsomskakande valkampanjer som kretsade kring halvsanningar och rena lögner

Jonas Cullberg

Om vi verkligen är i postsanningens tid är omdiskuterat – desinformation och ljugande politiker är långt från nya fenomen.

Men användningen av begreppet har skjutit i höjden efter två världsomskakande valkampanjer som kretsade kring halvsanningar och rena lögner.

Brexit-kampanjen tapetserade brittiska städer med påståendet att Storbritannien betalar 350 miljoner pund i veckan till EU och att de pengarna skulle gå till den hårt ansatta brittiska sjukvården vid ett utträde.

Donald Trump strösslade med falska påståenden om allt från att muslimer i New Jersey firade terrorattackerna den 11 september till att Obama-regeringen aktivt stöttade al-Qaida i Irak.

Två nyligen utkomna brittiska böcker borrar ner sig i begreppet postsanning, främst med utgångspunkt i just Trump och Brexit: Post-truth: The new war on truth and how to fight back av Guardian-kolumnisten Matthew d’Ancona och Post-truth: How bullshit conquered the world av James Ball, journalist på nyhetssajten Buzzfeed.

Postsanningsepoken präglas av att rationalism hotas av känslor, mångfald av nationalism, frihet av autokrati och att vetenskap möts med förakt, skriver Matthew d’Ancona.

Han menar att bakgrunden bland annat finns i ett förlorat förtroende för samhällsinstitutioner, som har sitt ursprung i finanskrisen 2008 när skattebetalare i USA och Europa tvingades lösa ut fallande banker.

Samtidigt stärks konspirationsteorier och desinformation i sociala medier, där vi ofta är i en ekokammare bland likasinnade.

De sista tre månaderna inför förra årets USA-val delades de 20 mest populära falska nyhetsartiklarna 8,7 miljoner gånger i sociala medier. Motsvarande siffror samma period för de 20 mest välspridda ”äkta” nyhetsartiklarna var 7,3 miljoner.

Alla utom tre av de 20 falska artiklarna var antingen för Trump eller mot Hillary Clinton. Ansvaret vilar tungt på Facebook, som på senare tid gjort några mindre försök att komma åt problemet som att anlita faktagranskare och flagga artiklar som innehåller felaktig fakta.

Vi är mer benägna att tro på information som stämmer överens med vår världsbild, och det finns en tendens att bli mer övertygad av anekdoter än av statistik vilket gör att vi har lätt att gå på falska nyheter, konstaterar James Ball.

I sin bok använder han samlingsbegreppet ”bullshit” för att beskriva postsanningens handelsvara: allt från påhittade nyheter till lögnaktiga politiska kampanjbudskap, missvisande artiklar och virala bluffar.

Därmed slipper han begreppet ”fake news” som snabbt kapades av Donald Trump och hans supportrar för att döma ut kritisk mediebevakning.

Vägen ut ur postsannings-samhället ligger enligt James Ball bland annat i att mediekonsumenter måste vara lika skeptiska till berättelser som stämmer överens med de egna värderingarna, som till berättelser som går emot dem.

…mediekonsumenter måste vara lika skeptiska till berättelser som stämmer överens med de egna värderingarna, som till berättelser som går emot dem.

Jonas Cullberg

Andra av hans slutsatser är mindre självklara: Politiker ska undvika att bemöta lögnaktiga påståenden med fakta.

När stanna kvar-sidan i den brittiska EU-omröstningen försökte skjuta ner Brexit-sidans felaktiga påståenden om 350 miljoner pund i veckan genom krångliga förklaringar av EU:s avgiftssystem blev resultatet bara att motståndaren fick en chans att upprepa sitt tilltalande huvudargument.

Bättre att erbjuda väljarna en egen, engagerande berättelse än att attackera detaljer hos motståndaren, menar Ball.

Sverige är en måltavla för falska nyheter som ofta kretsar kring immigrationspolitik, och rustar nu för valet 2018.

Medieinstitutet Fojo skriver i ett pressmeddelande att ”det finns goda skäl att anta att valet kommer att färgas av både svenska och utländska försök att påverka valutgången med falska nyheter och desinformation” och har anlitat källkritikexperten och journalisten Jack Werner för att undersöka förutsättningarna för att skapa ett faktakollprojekt.

Faktagranskande sajter som undersöker sanningshalten i virala artiklar och politikers uttalanden, som amerikanska Politifact eller svenska Viralgranskaren kan dock inte göra särskilt mycket för att komma till rätta med postsannings-samhället menar James Ball.

De får sällan en spridning som är i närheten av de virala fejk-artiklar eller uttalanden de granskar, och blir i regel bara lästa av dem som redan ifrågasätter det som undersöks. Att sprida bullshit är lätt, att slå tillbaka desto svårare.

Fotnot: Jonas Cullberg är frilansjournalist och bosatt i USA.

Böcker

• Post-truth: The new war on truth and how to fight back av Matthew d’Ancona (Penguin Books)

Citat: ”Do not assume that something that lands on Facebook or Twitter or arises from a Google search is necessarily true – in fact, apply the same level of scrutiny you would to an allegation made by somebody you didn’t know.”

• Post-truth: How bullshit conquered the world av James Ball (Biteback Publishing)

Citat: ”Bullsh*t gets you noticed. Bullsh*t makes you rich. Bullsh*t can even pave your way to the Oval Office.”