I en artikel i Arbetet (”Inte LO:s roll att ta ställning” till flyktingarna på Norra Bantorget, publicerad 20/9) kritiserar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson Seko Stockholm med anledning av vårt solidaritetsuttalande för Ung i Sverige, där vi tar ställning mot utvisningarna till Afghanistan.

I vårt uttalande uppmanar vi fackföreningsrörelsen att sluta upp bakom detta krav. ”Detta är inte LO:s roll” svarar Thorwaldsson.

Vi ställer oss som fackliga företrädare undrande till den gränsdragningen i fråga om vad en fackförening bör göra och inte göra.

Arbetarrörelsen har för det första en stolt tradition av att värna den internationella solidariteten, inklusive att stå upp för flyktingars rättigheter.

Arbetarrörelsen har för det första en stolt tradition av att värna den internationella solidariteten

Debattörer från Seko Stockholm

Historiskt kan vi nämna Arbetarrörelsens flyktinghjälp på 1930-talet, och även på senare tid har solidariteten varit ett självklart inslag, exempelvis i fråga om engagemanget för flyktingarna i militärkuppernas eftersvall på 1970-talet.

Ska vi tolka Thorwaldssons uttalande som att fackföreningar bara ska uttala sig i frågor som har att göra direkt med partsförhållandet på svensk arbetsmarknad?

Men LO tar även i dag ställning i flera politiska frågor som bara ”indirekt” berör detta förhållande.

Så även beträffande den förda flyktingpolitiken: LO har exempelvis kritiserat de tillfälliga uppehållstillstånden som regeringen med borgerligt stöd beslutade om hösten 2015, och förordar uttryckligen en återgång till permanenta uppehållstillstånd.

Detta med hänvisning till att de tillfälliga uppehållstillstånden motverkar integrationen.

Frågan om att stoppa utvisningarna till Afghanistan har dessutom en tydlig koppling till försvaret av LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden.

I vårt uttalande uttrycker vi det så här:

”Då många flyktingar inte kan återvända utan stor fara för sina liv resulterar den nuvarande politiken därtill i att allt fler tvingas att leva som papperslösa. De arbetsvillkor som dessa ofta tvingas att underkasta sig undergräver tryggheten på våra arbetsplatser, och på sikt även kollektivavtalen. Genom att stödja de afghanska flyktingarna, som står redo att komma in på den svenska arbetsmarknaden, värnar vi också om våra villkor på arbetsplatserna.”

Att den nuvarande praxisen leder till just detta bekräftas också av verkligheten.

Migrationsverket rapporterar att antalet afghaner med så kallade återvändarärenden som väljer att gå under jorden ökar: 2016 var siffran 497, under 2017 hittills 607.

Varje månad reser mindre än hundra av de afghaner som fått utvisningsbesked frivilligt tillbaka. Ungefär lika många avviker av rädsla för sina liv.

Kamrater engagerade i Fackligt Center För Papperslösa bekräftar bilden att många afghaner utnyttjas varje dag av skrupelfria arbetsgivare.

I Afghanistan råder enligt Migrationsverkets egna uppgifter ett krigsliknande tillstånd i 32 av landets 34 provinser.

Landet klassas som ett av de farligaste länderna i världen att vistas i. Utvecklingen med eskalerande konflikt beskrivs som oförutsägbar.

Att Sverige utvisar människor till krig och terror vittnar om en förkastlig hållning

Debattörer från Seko Stockholm

Att Sverige utvisar människor till krig och terror vittnar om en förkastlig hållning, som sannerligen förtjänar kritik.

Det är en praxis som sätter rätten till asyl ur spel, med bieffekten att otryggheten på arbetsmarknaden ökar.

På LO:s hemsida kan vi läsa att ”asylrätten måste försvaras i hela EU”.

Vi i Seko Stockholm ser ställningstagandet mot utvisningarna till Afghanistan som en del av detta försvar, och som helt i linje med den roll även LO bör ta.