Under två kvällar i slutet av juli strömmade 130 000 personer till Ullevi i Göteborg för att se stadens stora stolthet. Håkan Hellström är förvisso GAIS:are men hans spelningar på helig IFK Göteborgs-mark har snabbt blivit en tradition i Sommarsverige.

Skillnaden den här gången var att han inte bara möttes av lovord.

Samma dag som första konserten ägde rum publicerade Göteborgs-Posten en text av musikskribenten Annah Björk. I ett uppfordrande tonläge sa hon att det inte längre är tillräckligt att Håkan Hellström aldrig någonsin tar ställning för någonting.

Hon beskriver hur hon själv varit – och fortfarande är – ett stort fan av hans musik. Om minnen av nätter med euforidans till hans låtar, nostalgin de tidlöst vackra melodierna väcker, de målande texterna.

Men det räcker inte längre, menar Annah Björk. Inte i dessa politiskt oroliga tider och inte när man når ut till en stor del av befolkningen.

Jag tycker hon satte fingret på något jag själv gått och tänkt på. Men många andra ansåg att Björk var ute och cyklade och påstod att hon försökte påtvinga Håkan Hellström ”pk-åsikter” om antirasism, flyktingkrisen och världsläget.

Vissa försökte göra det till en höger-vänster-diskussion och påstod att Annah Björks artikel påminde om det dogmatiska 70-talet, där Abbas disco hånades och plakatpolitisk progg hyllades.

Det är en rätt fånig jämförelse.

Debattartikeln i GP sa inget om att Håkan Hellströms musik måste bli mer politisk, utan konstaterade att det faktiskt följer ett slags ansvar när man är landets största artist.

Håkan Hellström har sedan han slog igenom i början av 2000-talet haft en artistpersona som charmig och lätt förvirrad pojkman i matroskläder. Då, för sjutton år sedan, var det rätt normbrytande.

Håkan Hellström stod för ett annat mans-ideal än en alfahannig Winnerbäck eller en grubblande Jocke Berg.

I dag har han passerat en bit över fyrtio, musiken har mognat, men artisten Håkan Hellström verkar inte riktigt ha hängt med. För oss som har följt hans musik är det påtagligt hur han verkar famla i en ny tid.

Det är klart att det finns en tanke med att uttalat samhällsengagerade artister som Erik Lundin eller Silvana Imam bjuds in som hans gäster på Ullevi. De är något som Håkan Hellström inte är.

Till dem som tycker att Håkan Hellström inte ska behöva visa ryggraden i en enda samhällsfråga riktar jag en undran: Känner ni samma sak om andra framstående personer?

I sommarens stora dokumentär om O.J. Simpson, som visats i SVT, var det tydligt att svarta i USA kände sig svikna av honom när han som landets störste idrottsman under medborgarrättsrörelsens 1960-tal vägrade ta ställning mot rasismen.

Vår svenska fotbollsstjärna Nilla Fischer sa i en intervju i magasinet Offside inför fotbolls-EM i somras: ”tänk om en man som idrottar på hög nivå bara någon gång skulle säga något positivt om en damidrott.

Bara en liten grej … Eller lyckönska oss inför ett mästerskap. Det hade krävts så jäkla lite av dem, och det hade kunnat få så stor effekt.”

Herrlandslagen i England, Nederländerna och Danmark stöttade sina damer under fotbolls-EM. Från de svenska herrspelarna var det tyst.

Lika tyst som från Håkan Hellström.