Malin Landberg ignorerade länge symptomen på utbrändhet. Mystiska utslag på kroppen, orkeslöshet och yrsel fick hennes läkare att misstänka stress. Men i stället för att trappa ner fortsatte hon att vara jagad av klockan.

– Jag tyckte att det var rätt jobbigt att få höra, men jag förträngde det ganska snabbt. Därför gjorde jag inga förändringar utan körde bara på.

Det var vårterminen 2013 och Malin Landberg jobbade som klasslärare för en etta. Hon berättar hur hon stressade – med nästan allt.

– Jag hade bråttom till jobbet, på rasten skulle jag skynda mig att kopiera papper till något möte. Sedan skulle jag hämta barnen och skynda mig hem för att laga mat. Och när jag hunnit lägga barnen kunde jag jobba lite till.

Sommaren kom och ingenting kändes längre roligt. Hon minns bilfärden till en kryssningssemester där hon desperat försökte hitta ursäkter till att ställa in.

– Om jag säger att jag fått magsjuka och börjar kräkas, kan vi vända hem då? Jag minns den där ångesten innan vi skulle göra något. Alla sociala tillställningar var jättejobbiga för mig.

När höstterminen började kom ångesten, och sömnproblemen. Hon fick svårt att somna på kvällarna.

– Tankarna snurrade konstant. Jag kunde inte komma till ro och jag fick panikattacker. Jag kände mig också jagad av klockan och tänkte att om jag inte somnar nu kommer jag att vara jättetrött i morgon. Jag jagade upp mig över att jag inte somnade.

En vanlig arbetsdag kunde Malin Landberg somna omkring två, vakna ett tag på natten och sedan gå upp kring sex.

– När jag var ledig kunde jag sova, det var alltid när jag skulle gå till jobbet som jag låg vaken. På jobbet var det sällan ett problem men jag var extremt lättirriterad där hemma och ingen trevlig mamma. Jag fick ofta utbrott som gick ut över barnen.

Höstterminen 2013 grät hon varje dag.

– Så fort jag stängde ytterdörren började hjärtat slå, paniken kom och tårarna rann. Jag grät hela vägen till skolan och när jag kom till parkeringen slutade jag. Sedan gick jag in och jobbade och när jag gick hem var det samma sak. Då kom tårarna direkt och så grät jag hela vägen hem.

Till slut gick det inte längre. En morgon började lektionen som vanligt, med att hon skrev uppgifter åt eleverna på tavlan.

Men när hon sedan försökte läsa vad som stod på tavlan förstod hon ingenting.

– Jag visste inte vad jag hade tänkt att vi skulle göra eller vad jag hade sagt till barnen. Det var en total blackout. Så jag vände mig om till klassen och sa att de skulle sätta i gång i hopp om att jag hade sagt något vettigt, och de satte faktiskt igång och jobbade. Men då kände jag att något var väldigt fel.

Malin Landberg bestämde sig för att sjukskriva sig. Först en vecka, och sedan längre genom läkarintyg från företagshälsovården. Enligt henne var det först då hon blev riktigt dålig.

– Den första veckan kändes det som att jag fuskade lite som gick hemma. Men när jag kunde släppa fasaden försvann all energi totalt. Att gå från vardagsrummet eller tömma diskmaskinen gjorde att jag var tvungen att sova.

Totalt var hon sjukskriven i två månader. Hon kom tillbaka till skolan på 25 procent men valde att byta klass för att inte komma tillbaka i gamla mönster. Samtidigt fick hon hjälp av psykolog för att dels förstå hur dåligt hon mått, dels förstå vad hon skulle göra för att må bra.

– Jag var ganska hård mot min arbetsgivare i att jag behövde andra arbetsuppgifter. Jag var också tydlig mot mina kollegor med vad jag kände att jag klarade av och hade som tur var bra kollegor som kunde förstå det. Jag var också väldigt noga med att fortsätta med de avslappningsövningar jag började med under sjukskrivningen.

Malin Landberg utbildade sig i samma veva till avspännings- och stresspedagog, till en början för sin egen skull. Det utvecklade sig till ett alternativt yrkesval. För ungefär ett år sedan slutade hon sin lärartjänst för att jobba med stressbehandling och friskvård på heltid.

– Jag kände att skolan förändrades mer och mer. De kunde inte tillgodose mina behov och fler och fler kollegor mådde dåligt. Jag kände att jag behöver ta hand om mig.