Det gamla järnverket lyfter fram såväl industri- och arbetarhistoria som modern konst. Det här året har Avesta Art temat identitet. Konstnären Leif Holmstrand välkomnar i en svart kreation, som en blandning mellan riddar Ivanhoe och en japansk ninja. Ett tungt virkat nät täcker hela ansiktet. Han kallar det en installation, snarare än en dräkt, och vill inte ta av den under intervjun.

– Jag tänker att man i högre grad är vad man gör och görs till, än vad man är någon form av stadigvarande inre kärna. Därför är förklädnaden en ärlig metod snarare än en lögn, och det har varit en ingång när jag gör konst, säger han.

Efter ett vistelsestipendium i Japan 2005 har han återvänt till landet och samarbeten med konstnärer där, så fort han har kunnat ”skrapa ihop pengar”. Dräkten ”Asami Kannon” har mycket av japansk populärkultur i sig, och framför allt västerländska misstolkningar av japansk kultur, poängterar han. Och berättar en längre historia om hur de två namnen står för sammankopplad barmhärtighet och sadism.

– Jag kan tycka att det är spännande och ganska otäckt här, säger han när han skrider fram längs med de gamla rostugnarna i tegel och smidesjärn, där järnmalm rostats inför smältningen i masugnarna.

– Man tänker att det ska komma en massa spöken. Och jag fick så mycket konstiga fantasier kring vilken typ av skräckfilm som kunde ha spelats in här, säger han medan hans uppenbarelse blir till ett utropstecken.

Men också den verkliga historien är skräckinjagande:

– Man känner det hårda, farliga, muskulära arbetet. Jag ser så många element som bara handlar om mänsklig stympning. Det måste ha varit en arbetsplats som tiggt om olyckor och dödsfall. Och att det var så uppenbart acceptabelt, säger Leif Holmstrand.

Verket. Foto: Charlotta Kåks Röshammar

Avestas gamla järnbrukshytta från slutet av 1800-talet kallas nu kort och gott ”Verket”. Här har arbetat hyttdrängar, slaggstöpare, sotare, smörjare, uppsättare, murare, smältare, skänksmetare … Här har en kollektiv kraft varit med och lagt grunden till välfärden.

Bruket bevarades av kommunen, under protester – ”riv ner”, ”varför lägga pengar på det här?”  – som nu har tystnat, säger Kenneth Linder, enhetschef för museet Verket och årligen återkommande Avesta Art.

En reporter från lokalpressen frågar om det gjorts någon undersökning av om den nya generationens identitet påverkats av besök här under skoltiden. Har vanan vid att möta konst påverkat dem som växer upp i den gamla bruksorten?

– Alla vi från Dalarna säger att Masarna och speedway är vår identitet. Men vi som är intresserade av konst också – man är väl rätt stolt över det vi skapat? kommenterar han.

Någon forskning har inte gjorts, enligt Kenneth Linder, som däremot har många exempel på uppskattning från invånare. En del säger ”konst, va fan”, men tycker ändå att det är viktigt att Verket finns.

För att bredda besöksskaran (från mestadels kvinnor ur medelklassen) får alla skolbarn på besök två fribiljetter.

Leif Holmstrand är inte bara konstnär, utan också poet och musiker. Han visar verket ”Acquiring bodies”, som består av en strikt hög av demolerade barnvagnar, fri för egna tolkningar.

I sitt tredje verk sjunger han refrängen ur 1960-talspoplåten The game of love, ursprungligen av Wayne Fontana och The Mindbenders. En sång som han gillat, men alltid irriterat sig på.

”The purpose of a man is to love a woman and the purpose of a woman is to love a man” – mannens uppgift är att älska en kvinna och kvinnans uppgift är att älska en man, går texten i låten som kan verka så harmlös.

– Det var dels den idiotiska föreställningen om att det är den romantiska kärleken som gör livet till något slags process värd att genomlida. Dels tyckte jag att det var stötande att kärleken helt naturligt skulle vara binär och heterosexuell, säger han.

I verket som ljuder från ett gammalt omklädningsrum – enligt obekräftade uppgifter ett för de få kvinnor som jobbat här – hörs sångslingan upprepad med förskjutningar.

Repeterad och söndermald.

– Jag vill diskutera varför flyktingar tvingas åka på livsfarliga båtar, på resor som kostar fem gånger mer än en flygbiljett, säger Melissa Henderson, medan en film i bakgrunden visar resvägarna hav, Öresundsbron och himmel. Foto: Therese Asplund

Längre ner har Melissa Henderson installerat sitt verk ”PASSE-PARTOUT”. Det är franska för ”passera överallt”. Scenen är en fiktiv gränskontroll med skrivbord, stämplar och dörrar. Ett nyskrivet slagverksstycke av Anders Vestergård för handlingen framåt. Till en början stämplar de osynliga myndighetspersonerna ”rejet”, avslag, sedan blir de mer rebelliska, hittar ”passera överallt”-stämpeln och släpper på hämningarna.

– Idén om öppna gränser är utopisk och kaotisk, men så är det med konst, man måste dra saker till sin spets, säger Melissa Henderson och poängterar hur mycket den nationella identiteten påverkar en människas liv.

Själv är hon både svensk och brittisk, och gick konstskola i London. Där hjälpte vänner flyktingar i asylprocessen genom frivilligorganisationen Asylum aid.  Det har inspirerat det här projektet, säger hon. Det allmänna försvaret för flyktingar i Storbritannien bygger på donationer och välgörenhet.

– Det blir väldigt konstigt att det är de mest förmögna som har störst chans att få asyl. De mest drabbade, både av krig och fattigdom, har minst chans, det blir en klassfråga som känns orättvis, säger hon.

 

Verket, Avesta

• Den gamla järnbrukshyttan i Koppardalen, Avesta, har blivit en mötesplats för konst, historia och teknik. Sedan 2005 kallas den Verket.
• Redan 1995 hölls den första utställningen, sedan 2011 arrangeras Avesta Art varje sommar.
• Årets tema: Identitet. 17 konstnärer reflekterar över begreppet identitet ur olika perspektiv.
• Utställningen pågår till 17 september.