Arbetet Global

Få nyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global och Erik Larsson och Linda Flood.

JOHANNESBURG. På en bit kartong, lite mindre än ett flingpaket, står 37 nummer nedskrivna med bläck. Varje nummer tillhör var och en av de arbetslösa som sitter i väntrummet på bemanningskontoret Transman.

Läs artikeln på engelska – Black Labour For Sale

Det är först till kvarn som gäller. Därför börjar kön oftast redan klockan fyra på morgonen här i stadsdelen Isando i Johannesburg. Företag som behöver förare, byggjobbare eller kanske hjälp med packning och städning hör av sig under morgonen och jobb delas ut.

Men i dag är det tyst i telefonen.

– Jag går hem vid elva om jag inte får ett arbete, säger Glenda Rampapana.

Skilled unemployed workers wait before the opening of a labour office in Isando, east of Johannesburg. Workers who look for daily or contract employment constantly visit the offices with their skill set, in hopes that the labour broker will fit them into needed employment. Picture: Kevin Sutherland / Arbetet Global - April 25, 2017

Glenda Rampapana och Esther Mokhoatatsani kommer till Transmans kontor i Isando, Johannesburg, före soluppgång. Foto: Kevin Sutherland

I ett år har hon jobbat för Transman på olika kontrakt. Senast packade hon presentförpackningar för ett företag.

Hennes kompis Esther Mokhoatatsani är mer av en veteran med sina sex år på bemanningsföretaget. Hon har en tolvårig son som snart börjar högstadiet, vilket kostar mer. Perioderna utan jobb är tuffa.

Kontorschefen Melanie van Wyk berättar att en absolut majoritet av kvinnorna som kommer hit är ensamstående. Och att hennes hjärta klappar lite extra för dem.

Bakom ett vitt galler sitter hon och övriga anställda. Lokalen är nedgången, de gråvita väggarna kala. Även trädörren till kontoret har en gallergrind.

Skilled unemployed workers wait before the opening of a labour office in Isando, east of Johannesburg. Workers who look for daily or contract employment constantly visit the offices with their skill set, in hopes that the labour broker will fit them into needed employment. Picture: Kevin Sutherland / Arbetet Global - April 25, 2017

På ena sidan väntar jobbsökare på lyckan att få ett jobb för dagen eller längre. På andra sidan finns de anställda på Transman. Foto: Kevin Sutherland

– Ibland blir det hätskt, särskilt om det är strejk, säger Melanie van Wyk som en kommentar till gallret.

Transmans uppgift är att se till att företagen lyder arbetsmiljölagar om tid och ledighet.

Dessutom måste de betala en lön om 53 rand (cirka 35 kronor) i timmen, vilket är betydligt högre än den minimilön som är satt för flera sektorer.

joburg3

Melanie van Wyk är chef på Transmans kontor i Isando, Johannesburg. Foto: Kevin Sutherland

Jobbsökarna kontrolleras hårt. Innan de blir inskrivna måste de visa id-kort, utdrag ur brotts-registret, liksom göra ett matte- och engelskaprov.

– Utbildningsnivån i skolan är väldigt låg. När ungdomarna är klara med skolan uppfyller de inte de krav som många arbetsgivare har, säger Angela Dick, grundare av Transman.

Hon ser också ett problem med att alltför få arbetsgivare har tid och pengar att lära upp anställda att bli produktiva. Detta gäller även jobbsökande med universitetsexamen, förklarar hon.

–Sydafrikanska ungdomar har inte en chans att tävla mot unga från exempelvis Kina. Och det är få som är innovativa och villiga att starta egna företag.

Sydafrikas officiella arbetslöshet är 27 procent, men bland yngre, i åldrarna 15–34 år, är den nästan 50 procent. En del av dessa väljer att inte ta ett lagligt och lågavlönat jobb.

På andra sidan Johannesburg, utanför ett gigantiskt byggvaruhus, står Canisio Mudana tillsammans med ett gäng andra och ber om jobb.

Tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, står de här med sina skyltar. Snickare, rörmokare, takläggare, alla gör de reklam för sina kvalifikationer.

– Jag har stått här i tio år. Jag måste. För hos byggfirmorna får jag inget betalt, säger Canisio Mudana.

Unemployed skilled workers are seen outside a building Depot in Sunninghill, North of Johannesburg, where daily they attempt to find work outside the stores and make some money from casual employment in their respected skills. Picture: Kevin Sutherland / Arbetet Global - April 24, 2017

Canisio Mudana och hans kompisar är alla arbetslösa hantverkare. Foto: 
Kevin Sutherland

Om privatpersoner plockar upp honom för ett dagsjobb eller veckojobb tjänar han oftast tre gånger mer än vad han får av byggentreprenörer.

Solen är varm, fast vintern kommit. På trottoarkanten står slitna ryggsäckar med gamla verktyg. En slipmaskin är inlindad i en trasig svart sopsäck.

Vid lunch skramlar killarna ihop några slantar var och delar på lite mat från McDonalds. Har de otur har de åkt hit förgäves med minibuss.

– Alla rika kommer hit för att handla så det här är bästa platsen att stå på, säger Obrey Mlaudzi som stått här i tolv år. Nästan varje dag.

I små grupper står hantverkare i gathörnen och hoppas på jobb. Foto: Kevin Sutherland

I små grupper står hantverkare i gathörnen och hoppas på jobb. Foto: Kevin Sutherland

Analysföretaget Analytico som räknade på lönerna hos närmare 700 000 individer kunde i fjol visa chockerande statistik.

Trots att det gått mer än 20 år sedan apartheid avskaffades och trots att regeringen satsat på kvotering av svarta på arbetsmarknaden, genom Black Economic Empowerment, är klyftorna enorma: Medianlönen för vita män är drygt sex gånger högre än för svarta män.

Och bland högre utbildade har en vit man tre gånger så hög lön som en svart. Även bland kvinnor syns stora skillnader beroende på hudfärg.

Det senaste året har regeringen utrett möjligheten att inrätta en statlig minimilön som skulle gälla för alla branscher.

Landets vicepresident, den före detta fackförbundsledaren Cyril Ramaphosa, presenterade i februari ett förslag som innebär en månadslön på minst 3 500 rand, cirka 2 300 kronor, vid 40 timmars arbetsvecka. Enligt Ramaphosa kan den nya minimilönen införas i maj nästa år.

Sydafrikas största fackliga centralorganisation Cosatu har gett tummen upp till förslaget. Men killarna utanför byggvaruhuset i Johannesburg är inte imponerade.

– Det skulle inte hjälpa oss. Visst, det är bättre än i dag, men jag måste tjäna mer för att betala hyra och mat, säger Canisio Mudana.

Inte heller Angela Dick, grundare av Transman, lockas av en statlig minimilön.

– Jag vill att alla skickliga arbetare belönas för sina ansträngningar. Men jag tror tyvärr att arbetstillfällena kommer att bli färre vid införandet av en minimilön.

 

Skärmavbild 2017-05-12 kl. 09.43.02