I affärer, på sjukhus, på äldreboenden och på hotell och restauranger arbetar stora grupper – framför allt kvinnor – som inte vet om de ska kunna betala hyran nästa månad, som inte kan planera semester eller få ett lån på banken. Många av dem sover med mobilen under kudden för att de är rädda att missa meddelandet från arbetsgivaren som avgör om de ska få jobba eller inte. Det kallas SMS-jobb.

Det framgår av LO:s nya rapport ”Anställningsformer och arbetstider 2017”. De mest otrygga anställningarna har ökat kraftigt.

Svenskt Näringsliv möter detta med sedvanlig brist på empati och seriositet. SMS-jobb är inte en legal term och dessutom är det vanligare att man ringer, enligt direktörsorganisationen. Därifrån kan man inte vänta sig att man tar detta problem på allvar – tvärtom. Det finns stor påhittighet när det gäller att utmana rättigheter som vunnits tidigare. Vi har sett hur EU-regler om utstationering har använts för att underminera konflikträtten på svensk arbetsmarknad. Och på senare tid har vi nu sett fenomenet ”hyvling” – alltså att arbetstiden ofrivilligt sänks, och att man på så sätt går runt reglerna i lagen om anställningsskydd.

Det som då behövs är att regering och riksdag adresserar detta samhällsproblem och ser till att arbetsrätten moderniseras till dagens situation.

2016 var hela 262 000 personer i Sverige behovs- och timanställda. Det kan jämföras med 42 000 1990. Utvecklingen accelererade 2007, när högerregeringen införde ”allmän visstid”, som gjorde det möjligt för arbetsgivare att visstidsanställa utan att ange skäl.

Ungefär 200 000 arbetstagare arbetar dessutom ofrivillig deltid. Av dessa är 150 000 kvinnor.

Tendensen är att arbetskraften blir alltmer uppdelad i en väletablerad kärna med relativt trygga arbetsvillkor och en periferi bestående av den växande gruppen som saknar anställningstrygghet och har små möjligheter att hävda sina rättigheter i arbetslivet.

Det här är allra vanligast bland kvinnor i LO-yrken, men otryggheten har spridit sig långt in i det mellanskikt som har trott sig vara fredad med en universitetsutbildning eller i en bostadsrättsförening.

Den ökande uppsplittringen av löntagarna i fastanställda, visstidsanställda, inhyrda, utstationerade och uppdragstagare försvårar också den fackliga organiseringen.

Arbetsplatser där människor är rädda att bli av med jobbet blir tysta arbetsplatser. Sämre anställningstrygghet och arbetsvillkor för vissa grupper påverkar därmed i förlängningen allas utsikter till goda arbetsvillkor. En förbättrad anställningstrygghet är därför bra för hela arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet anser att en arbetsmarknad som är bra för alla också kräver en arbetsmarknad i bättre balans. Vi vill därför:

• Ta bort allmän visstid ur lagen om anställningsskydd (Las).
• Täpp till hålet i Las så att den inte kan sättas ur spel vid påtvingad sänkt tjänstgöringsgrad, så kallad ”hyvling”.
• Att den som arbetat 24 månader, oavsett anställningsform, de senaste fem åren hos en och samma arbetsgivare blir tillsvidareanställd.
• Ta bort arbetsgivarens rätt att ensidigt undanta två anställda från turordningsreglerna vid uppsägning.
• Lagstifta om att det inte ska vara tillåtet att använda inhyrd personal för att tillgodose permanenta arbetskraftsbehov. Statliga myndigheter bör sluta anlita bemanningsbolag.
• Ändra EU:s bemanningsdirektiv så att vi i Sverige själva kan bestämma om vi överhuvudtaget vill tillåta bemanningsföretag.
• Skydda anställda i lag mot godtyckliga uppsägningar vid byte av entreprenör vid upphandlingar.

Det här är frågor som facken ständigt brottas med och tar ansvar för i avtalsrörelser och på arbetsplatser. Men många kämpar i uppförsbacke, eftersom lagstiftningen inte har hängt med. De här problemen behöver åtgärdas.

Möjligheten finns – inte minst för de rödgröna regeringspartierna – när riksdagen behandlar arbetsrättsliga frågor i dag. Låt oss tillsammans agera kraftfullt och omgående för att bryta utvecklingen och lägga grunden för en tryggare, modernare arbetsmarknad.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson (V)