Jag var en smått finnig och gänglig tonåring när jag åkte för att mönstra. Det var i mitten av nittiotalet, och jag ville allra helst slippa att göra värnplikten. På väg till Boden för att mätas, vägas och bedömas lyssnade jag på Ebba Gröns Totalvägra på min freestyle.

Jag var fylld med starka åsikter om det mesta och planen var att jag skulle slippa. Men på mönstringen ville de annorlunda. Det blev I22 i Kiruna för mig.

Nästan ett år senare ryckte jag in. Det var kallt och småregnade när jag steg på tåget i Gällivare. Jag hade gruvat mig för resan ganska länge, men farsan hade uppmuntrande klappat mig på axeln: ”Du klarar det lätt, du som gått i skogen med ryggsäck så ofta kommer inte att ha några problem.” Men det var inte där skon klämde.

Jag älskade skogen och tillbringade stora delar av somrarna och höstarna i skog och mark, på myren och till fjälls. Vi fiskade oss genom nätterna och plockade hjortron på kilometerlånga hjortronmarscher, där tiolitershinkarna vägde tungt i händerna på tillbakavägen. Nej, jag var inte rädd för arbete. Mitt problem var ett annat.

Väl i Kiruna var snålblåsten allrådande. Jag gick från tågstationen till kaserngården och samlades upp tillsammans med andra finniga ynglingar. Vi fick följa med ett barskt befäl med basker till förrådet för att hämta ut uniformerna. Sedan ställdes vi upp i ring och beordrades klä av oss i snålblåsten. Där stod vi snart, omkring trettio nakna ynglingar med snopparna vajande för vinden.

Befälet lyfte upp ett par kalsonger. ”Det här är ett par kalsonger, ta på er dem!” Och på så vis fick vi instruktioner om hur man klädde på sig, vilket var tur, för vi var ju bara en bit över arton år.

Jag uppsökte psykologen, pratade med läkaren och befälet, men det var lönlöst. Jag fick ingen frisedel. Jag stannade tre dagar, på den tiden tog det tid för mig att samla mod. Men den tredje dagen var det dags att hämta ut våra vapen.

Då bestämde jag mig. Jag klädde på mig innan de andra och gick till befälet och sa som det var: ”Jag vapenvägrar.” ”Jaha”, konstaterade han och skällde ut mig efter noter, innan han avslutade med: ”Då blir det polishämtning för Lehto!” En snäll receptionist gav mig dock en blankett för ansökan om vapenfri tjänst och på den vägen gick det. Jag lämnade kasernområdet vid tvåtiden samma dag och satte mig på tåget söderut.

Det är nu över tjugo år sedan jag stod där naken i snålblåsten. Min syn på det militära bekräftades den sommaren, det var som en totalitär organisation där kollektiv bestraffning fortfarande var på modet.

Där svaghet föraktades och lydnad programmerades in via marscher och manövrar. Men när jag blivit äldre har jag delvis kunnat omvärdera militären och behovet av den. Jag vet därför inte om jag skulle ha gjort samma sak igen, om det var aktuellt för mig i dag.

Anledningen till dessa funderingar är naturligtvis regeringens beslut att återinföra värnplikten, om än i liten skala. Blott 4 000 ungdomar kommer initialt att kallas. Jag ser naturligtvis behovet av värnplikten.

Världsläget är så mycket tydligare oroligt i dag än för tjugo år sedan. Det är inte så att jag egentligen omprövat min syn på hur man fostrar goda soldater. Men jag tänker att det är ett nödvändigt ont i ett demokratiskt land i den värld vi lever i i dag.