På korridorernas väggar kan de intagna resa i tanken. Foto ur Kobbar

På korridorernas väggar kan de intagna resa i tanken. Foto ur Kobbar

INTERVJU. – Du är ju resande! skrek mamman till sonen som tatuerat in ett hakkors i nacken. Den kinesiska filmaren Yan Zhou kommer nära de intagna på Kumla och visar på konstens kraft.

Det finns många klockor på Kumla. Samtidigt rör sig tiden knappt, trots att både de intagna och fängelseledningen febrilt försöker få tiden att gå. En iakttagelse den kinesiska regissören Yan Zhou gjorde till utgångspunkt för sin dokumentär Kobbar, efter att under en månad ha filmat ett konstprojekt inne på anstalten.

Även om Shanghai där Yan Zhou bor kan vara snålkallt på vintern har hon aldrig upplevt så mycket snö som i Stockholm. Hon har krimmermössan neddragen över öronen när hon kommer till intervjun på hotellet, i samband med världspremiären för dokumentären på Stockholms filmfestival.

Zhou Yan. Pressbild.

Zhou Yan. Pressbild.

Filmen har undertiteln A locked time (en låst tid) och skildrar ett pågående konstprojekt på Kumla, tänkt att låsa upp tiden, som inleddes redan 1979. Arbetsförmedlingen erbjöd några arbetslösa konstnärer jobbet att tillsammans med de intagna måla hundratals meter fängelsekulvert.

Fyrtio år senare rivs en kulvertvägg, målningar försvinner och konstprojektet återupptas.

Yan Zhous film börjar med att en av konstnärerna från 1979 visar en väggmålning från då. Motivet är en somrig skärgård med båtar, böljor och kobbar.

Varför heter filmen Kobbar?
– Fängelset är en kobbe, en ö. Liksom människan är en ö, svarar hon och tar av sig mössan.

Filmen har tre huvudpersoner: Erling som är dömd och deltar i konstprojektet, Peter som är kriminalvårdare på Kumla sedan 1970-talet, och Cecilia Jansson, konstnären som driver projektet sedan 2009. Att filmen överhuvudtaget blev av var en tillfällighet, berättar Yan Zhou.

– Jag träffade Cecilia i Shanghai. Hon var där för en utställning och berättade om sitt arbete med ett konstprojekt på ett fängelse och bjöd in mig. Jag blev mycket nyfiken.

Men vägen till en färdig film blev lång. Det kinesisk-svenska filmteamet fick bara en månad att filma inne på anstalten, vilket är kort för att göra en spelfilmslång dokumentär.

Dessutom kantades inspelningen av restriktioner, misstro och avbrott – som i en scen där tagningen avbryts av ett 30-tal kravallutrustade poliser plötsligt småspringer förbi teamet i kulverten. Någonting har hänt.

Kriminalvårdaren Peter pekar ut den minsta Daltonbrodern.

Kriminalvårdaren Peter pekar ut den minsta Daltonbrodern. Foto ur Kobbar

Yan Zhou fyller på med ytterligare exempel på hur filmteamet arbetade mot klockan:

– Delar av konstprojektet fick läggas ned för att grupper bekämpade varandra, intagna ville vara maskerade, Timmy flyttades till isoleringen och personal ville inte medverka.

Ytterligare ett hinder var svensk arbetstidslagstiftning.

– I Kina kan vi arbeta 14-16 timmar i sträck. Men här sa den fackliga representanten i teamet nej, säger hon med överraskning i rösten.

– Och när jag ville spela in även på helgen fick jag nej.

Om inspelningstiden var kort och hektisk så blev efterarbetet desto mer tidsödande. Först efter sju åtta månader var dokumentären klippt och visningsklar till filmfestivalen i Stockholm. Mycket tack vare Yan Zhous tålamod och kunskap om vad det krävs för att ro ett filmprojekt iland.

Visserligen har hon bara gjort en dokumentär tidigare, direkt efter att hon gick ut Beijings filmakademi för tio år sedan. Men har sedan dess gjort både spel- och kortfilm, skrivit manus och varit regiassistent åt Jia Zhangke, en av Kinas nu främsta regissörer.

Kobbar imponerar och berör. Vardagspratet från de ofta korta scenerna flätas ihop och bygger upp filmen. Framför allt kommer vi 24-årige Erling nära. Vid ett tillfälle ser vi hans tatuerade hakkors i nacken – en påminnelse om att han hängde med nazister i tonåren – vid ett annat hör vi honom prata om mammans utbrott när hon såg svastikan. ”Du är ju resande, skrek hon till mig”, berättar Erling.

Något han inte visste. Resandetillhörigheten blir en vändning: Han lär sig romani; självförakt blir stolthet.

Allt fångat i en verkstadsscen där han för Cecilia berättar om resandefolkets symboler i konstverket han arbetar med: hjulet, kniven och blommorna.

– Här är kameran osynlig, säger Yan Zhou stolt.

Men i scenerna med de hårda grabbarna i konstprojektet är den det inte. Som i rapstudion, eller när de lyfter skrot och spänner musklerna och talar rakt in i kameran maskerade med schalar och solglasögon.

– Jag var chockad över hur de tilläts prata utan respekt till vakten i musikstudion. En mjuk och snäll kille.

Inflikat i ett skärgårdslandskap sitter tre apor bakom galler i den här väggmålningen. Foto ur Kobbar

Inflikat i ett skärgårdslandskap sitter tre apor bakom galler i den här väggmålningen. Foto ur Kobbar

Fast vakten i studion, liksom kriminalvårdaren Peter, förstår poserna och kan jargongerna. Och även om det är kriminalvårdspersonalen som bestämmer – att sitta inne är straff och tvång – lyfter filmen samtidigt fram personalens professionalitet och medmänsklighet. Som Peters erfarna förmåga att efter ett arbetsliv i kriminalvården kunna se människan bakom attityderna. Som då han står i en kulvert vid en Lucky Luke-inspirerad väggmålning där Daltonbröderna hugger sten bakom murarna. Han pekar på den minsta av Daltonbröderna och skrattar varmt.

– Där är Janne.

Peter berättar om Janne: pådrivande och passionerad i konstprojektet. Han minns hans talang att teckna. Vad som hände Janne vet han inte. Men i de återkommande animerade avsnitten i Kobbar dyker Janne upp igen, som en vandrande vålnad och silhuett rör han sig fritt i kulvertmålningarna.

– Konst som terapi är ett bra sätt att få tiden att gå, reflekterar Yan Zhou efter sin korta tid innanför murarna.

– För de intagna blir det kaos om det inte finns en känsla av att tiden går.

Gert Lundstedt

FAKTA om Kobbar

Yan Zhou: Kinesisk filmregissör. Hennes dokumentär Kobbar hade världspremiär på Stockholms filmfestival i november. Förhandlar om visning av filmen i SVT.

Cecilia Jansson: Konstnär verksam i Örebro. Jobbar sedan 2009 med konstprojektet på Kumla. Ställer ut världen över.

Kumlaanstalten: Byggd 1965, 405 platser. Säkerhetsfängelse där de mest riskfyllda intagna avtjänar sina straff.

Den undre världen – Fler kulvertmålningar i Kumlaanstalten: bok utgiven av Kriminalvården 2010. Visar kulvertmålningar som rivits och de som finns kvar.

En trailer till Kobbar kan ses här.