Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Klicka på bilden för att se den större.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Klicka på bilden för att se den större.

Det är ett år sedan jag tog bilden på Centralstationen i Stockholm. En del bilder plockar jag fram som små altartavlor.  Ögonblick jag förevigat med människor som jag vill tänka på igen. Nästan som att be en bön.

Det är lunchtid på stationen och jag väntar på Malmötåget. Jag är nästan ensam på perrongen, förutom polisen och personalen i de gula västarna från Migrationsverket. 
När tåget rullar in rör de sig långsamt mot vagnarna. Blandat med vanliga affärsresenärer kliver flyktingarna av tåget. 
De ser sig osäkert omkring. 
Jag känner mig maktlös men ser att kvinnorna i de gula västarna tar emot dem på ett värdigt sätt. Så även polisen.
En trött familj med en nyfött barn sätter sig på en bänk. 

När jag tog fram min kamera och frågade om jag fick ta en bild log mamman så fint och bad sin man lyfta upp det lilla barnet så att jag kunde se. Under dessa sekunder glömde vi alla flykten och vår kärlek riktades mot den nyfödda. Vi talade inte samma språk men glädjen över barnet fick oss att känna samhörighet.

Denna morgon, när jag skriver om detta minne, slår jag på tevens morgonnyheter och  ser oss tala om hur vi effektivast stoppar flyktingarna från att ta sig in i Europa.

Borta är det engagemang, den värme jag kände på perrongen den där morgonen för ett år sedan.