På Miljöpartiets kongress i helgen blir Isabella Lövin och Gustav Fridolin med all säkerhet valda till partiets språkrör. Detta efter att Åsa Romson sparkats ut från den inre kretsen och dessutom lovat att avgå som miljöminister.
Det intressanta är dock vad som händer sedan, vid den regeringsombildning som statsminister Stefan Löfven sagt att han ska genomföra under maj månad.
Ombildningen har tolkats som ett sätt för Löfven att öka Socialdemokraternas inflytande i regeringen. Men det är en alltför snäv tolkning. Det parlamentariska läget ändras ju inte. Löfven kommer fortfarande att behöva stöd från såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet för att försvara en rödgrön politik och baxa igenom en rödgrön budget i riksdagen.
Därför är det mer troligt att Löfven vill forma en regering som gör samarbetet lättare. Regeringen måste bli effektivare på att driva igenom den politik som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan ställa upp på.
På presskonferensen efter Åsa Romsons avgång gav Stefan Löfven också en klar hint om vad den gemensamma S-MP-politiken i grunden omfattar. ”Vi har ett mycket viktigt projekt tillsammans”, sade Löfven, ”som handlar om jobb, sysselsättning, utbildning, välfärd och klimat- & miljöfrågorna”.
Han nämnde alltså just de områden som är essentiella för den svenska modellen. Ord om att ”höja kunskapsnivån i Sverige”, som Löfven uttryckte det, och att stärka välfärden står i bjärt kontrast till Alliansens låglönejobb, nedskärningar, utförsäljningar och ökande klasskillnader.
Här finns motsättningen mellan höger och vänster. Här finns realiteten för människor i dag. Och här finns den stora skillnaden mellan en rödgrön regering och en Allians-regim.
Socialdemokraterna har insett det. Sedan tidigt i våras är det också en uttalad strategi att ställa den svenska modellens rättvisa och rimliga löner mot Alliansens lönesänkningar och klassklyftor. Löfven vill nu sannolikt skapa en regering som gör detta rödgröna spår tydligare och som snabbare kan visa upp handfasta resultat.
Snarare än att titta på enskilda ministrar måste Löfven därför forma en regering som klarar realpolitik och som kan arbeta fram hållbara sakpolitiska överenskommelser.
Det kan innebära att vitala departement som arbetsmarknads-, närings-, social- och utbildningsdepartementen ges en stärkt och mer sammanhållen ställning för att underlätta realpolitiken.
Men tyvärr är Miljöpartiet långt efter. Vid helgens kongress kommer de tvärtom att sparka Åsa Romson som varit skickligast på just realpolitiskt samarbete. Detta samtidigt som de behåller Gustav Fridolin som hellre håller sig nära tv-sofforna.
Det blivande språkröret Isabella Lövin är dock tveklöst en resultatinriktad realpolitiker, så i bästa fall byter Miljöpartiet en realpolitiker mot en annan.
I politisk insikt har Vänsterpartiet tveklöst kommit längre. Förra veckans V-kongress och de senaste valundersökningarna visar att partiet är inne i en gynnsam fas där de alltmer liknar ett pragmatiskt regeringsparti.
Det ironiska är alltså att Vänsterpartiet som står utanför regeringen lyckas framstå som ett regeringsdugligt parti genom att förstå sakpolitikens givande och tagande, medan Miljöpartiet går i otakt både med opinionen och sin egen roll i regeringen.
Löfvens skarpa försvar för en S-MP-regering visar att han ändå inte ser något hot mot samarbetet partierna emellan. Och förhoppningsvis har han rätt. Förhoppningsvis kan Miljöpartiet snart lägga de inre striderna bakom sig och efter regeringsombildningen sluta upp bakom försvaret av den svenska modellen.
Det är nödvändigt, inte minst för att skapa resultat och rättvisa inför valet 2018.
