I flyktinginvandringens spår har Alliansens vurm för ökade klassklyftor kamouflerats till ”integrationsförslag”. Följer vi högerns väg rullar vi snart tillbaka utvecklingen så långt att grävmaskinerna skrotas för att anställda i stället ska kunna gräva med spadar, naturligtvis till usla löner. Vi behöver ju, säger Alliansen, fler ”enkla jobb” och sänkta ingångslöner.
Snart ett par årtionden efter millennieskiftet känns det naturligtvis aningen osunt. För självklart ska vi bejaka tekniska framsteg. Och självklart ska vi bejaka ett Sverige där jobb har utvecklats till de kunskapsjobb som många LO-arbeten är i dag, vare sig det handlar om industri-, byggnads- eller vårdyrken.
Att bejaka denna utveckling, det är det som är den svenska modellen. Och naturligtvis går det alldeles utmärkt att fortsätta bejaka den svenska modellen även med de flyktingar som kommit hit.
I ekonomen Veronica Nelsons skrift ”Integrationsutmaningen”, som presenterades på Arena Idé i veckan, ges en bra bild av integrationsdebatten i förhållande till den svenska modellen och fackliga krav.
Jobb har i alla tider slagits ut när teknik och effektivitet har förbättrats. När utvecklingen gått snabbt (periodvis har det gått betydligt snabbare än i dag) har många människor samtidigt gått ut i tillfällig arbetslöshet.
Ordentliga satsningar på massiv utbildning och, inte minst, kollektiv-avtalade lägstalöner, har dock gjort att företagen både kunnat och tvingats konkurrera med hög produktivitet. Nya jobb har därmed ständigt skapats och svenska företag har stått sig mycket väl i internationell konkurrens.
Även i dag, med en förhållandevis låg takt i strukturomvandlingen, försvinner eller omvandlas drygt 100 000 jobb varje år i Sverige. Som de flesta vet har utbildningen tyvärr gått kraftigt bakåt i Sverige under Alliansens styre. I yrken med något högre kunskapskrav är vi därför på väg mot en mycket stor brist på arbetskraft.
I detta läge levererar Allianspartierna sitt alexanderhugg, baserat på flyktinginvandringen: Vi måste sänka ingångslönerna och skapa fler super-enkla jobb. Om den stora bristen på arbetskraft i många yrken sägs inte ett ord.
Så sent som i februari i år föreslog DN:s ledarsida på fullaste allvar att vi skulle skrota systemet där kunder själva scannar in sina varor i affärerna och i stället återinföra bemannade kassaapparater. Farväl grävmaskin, välkommen spade.
I dag är omkring 5 procent av jobben i Sverige riktigt enkla, alltså så enkla att de också kan tillfredsställa en högermans nostalgiska längtan efter gamla tiders underklass.
Att kanske drygt 20 procent av de flyktingar som nu kommer hit har mycket dålig utbildning tar Alliansens som skäl till att förespråka sin enda linje: Mängder av enkla, och riktigt uselt betalda, jobb måste skapas för att ”klara integrationen”.
Varför inte lägga samma iver för att få övriga 80 procent av flyktingarna i arbete? Det är för övrigt för dessa 80 procent, som redan har en adekvat utbildning, som den rödgröna regeringen nu skapar snabbspår i olika yrken för att så snabbt som möjligt få ut dem i arbetslivet. Samtliga snabbspår, utan undantag, är riktade mot yrken där det i dag råder brist på arbetskraft. Men nej, superenkla jobb och sänkta löner är det som gäller för Alliansen.
I den mån kostnaderna för arbetsgivaren behöver sänkas för att få människor i den återstående gruppen flyktingar i arbete, alltså gruppen på 20 procent med låg utbildning, så kan arbetsgivarens kostnader sänkas genom att enskilda anställningar subventioneras av staten. Det har den fördelen att det inte skulle påverka lönen för någon annan.
Sänkta ingångslöner, däremot, påverkar hela lönesättningen. Men nej, sådana lösningar är Alliansen inte heller intresserad av. Superenkla jobb, och sänkta ingångslöner för alla måste det vara, enligt Alliansen.
Vad denna högerns vurm för att skapa en ny, riktigt dåligt betald, arbetarklass egentligen handlar om har som synes inte ett skvatt med integration att göra.
Nej, Alliansen driver i stället lönesänkarlinjen med syftet att öka klasskillnaderna. Två samhällen ställs därmed mot varandra. Det ena är det jämlika samhälle vi vant oss vid. Det andra är ett samhälle med en stor kader lågbetalda arbetare på okvalificerade jobb, billiga att anlita för dem med högre inkomster.
Högern har tagit integrationen och flyktinginvandringen till hjälp för att intensifiera kampen mot ökad jämlikhet. Någon ny motsättning handlar det inte om.
Alternativet är att fortsätta stödja den svenska modellen med fasta kollektivavtal och en positiv syn på teknisk utveckling. Det är den enda verksamma vägen för att värna ett jämlikt samhälle med rimliga löner för alla. En positiv sidoeffekt är att vi då också klarar integrationen.
