Jag arbetade tio år på Scanias lastbilsfabrik i Södertälje. Varje måndag var det minst en arbetskamrat som inledde arbetsveckan med: –Det är »bara« fem dagar kvar till nästa helg. 

Gråtande barn – en konsekvens av samhälleligt våld. Foto: Gråtande barn Signerat G. Bragolin

Gråtande barn – en konsekvens
av samhälleligt våld. Foto: Gråtande barn Signerat G. Bragolin

Uttalandet bemöttes med sneda leenden. Men innerst inne kände alla likadant: det gäller att härda ut, vi har inget val. Därför svarade ingen, det gick inte att resa diskussionen. Vad skulle då hända?

Alla begick vi varje dag våld på oss själva. Vi gjorde det vi inte ville göra, var där vi inte ville vara, sa det vi inte ville säga. Varför? För att det är så det är. Stig Sjödin beskrev det som ”den osynliga nåden att få välja där val ej fanns”.

Samhället bygger på att människor underkastar sig kraven som ställs på dem. Det är grunden för stabiliteten, för utvecklingen, för framgången, för det som kallas frihet och demokrati. Det börjar redan med småbarnen. Vi väcker dem i ottan, sedan drar vi dem i vagnar och på kälkar eller i handen till förskolan. När de gråter och inte vill bli lämnade säger vi att de måste, för att pappa och mamma måste arbeta.

Varför? För att kunna betala hyran och köpa mat. Och så går vi vår väg med taggar i hjärtat. Medan gråten skär i öronen.  Det är våld.

Under våren har det kommit ut tre böcker som ur helt olika vinklar diskuterar samhällets våld mot sina medborgare. En essä om vrede och politik av Georges Didi-Huberman som heter Gruvgas, Sebastian Lönnlövs: Varje dag är en vårdskandal och Helena Granströms: Det som en gång var. Alla tre tar ett steg ut ur samtiden för att kunna få perspektiv på nuet, och alla tre upptäcker de en pågående katastrof.

Lönnlöv arbetade som undersköterska på ett äldreboende och vittnar om hur de gamla och omhändertagna inte har annat val än att anpassa sig till kommunens ekonomiskt ansträngda kalkyler. Vilket innebär ett liv i socialt och emotionellt armod.

Granström utgår från kapitalismens behov av råvaror och hur det allt mer utarmar det vi kallar naturen men draget till sin spets sätter hela tillvaron för mänskligheten på spel. När till exempel rapsindustrin vill bespruta för att säkra skördarna, då hotas och minskar insekternas överlevnad, nu och på sikt. Ändå väljer samhället industrins kortsiktiga intressen och äventyrar därmed framtida naturlig pollinering av all gröda.

Didi-Huberman filosoferar utifrån sin uppväxt i ett belgiskt gruvsamhälle om varför han aldrig märkte gruv-olyckorna medan han bodde där. Först genom att blicka tillbaka, genom att låta nuet bli historia kunde han se. Hans tes är att en katastrof aldrig är katastrof medan den pågår, den blir det efteråt. Så länge vi är mitt uppe i det som händer ser vi det inte, då har vi fullt upp med att leva, överleva.

Efteråt kan vi tillstå vad som skett. När vi inte längre kan hållas ansvariga. Men så klart, han skriver texten för att varna oss för vad som pågår just nu. Han riktar blicken på Pasolinis dokumentära montagefilm La Rabbia, Ursinnet som kom 1963. I filmen klipper Pasolini ihop atombomberna över Japan och gruvolyckor i Italien med Hollywoodbilder av Marilyn Monroe.

Sammantaget ger det en bild av tiden som pågår, som flyter förbi, som går av sig själv medan samhället vi är en del utav inte reagerar på de katastrofer som sker. Det är våld.

Jag skrev 2004 Några gjorde hålen, noveller baserade på intervjuer jag gjort med kvinnor som arbetat inom metallindustrin. Konstnären Roine Jansson gjorde akvareller. När jag nu i ljuset av vad jag läst under våren går tillbaka blir Roines bilder och mina texter en sammantagen helhet jag inte riktigt upptäckte då. Jag skriver exempelvis om henne som inte får någon känslomässig kontakt med sina barnbarn. Som finska i Sverige fick hon höra att det bästa för barnen var att de lärde sig svenska.

Därför uppfostrade hon sina barn på bruten svenska, i dag tycker hennes barnbarn inte att det är lönt att prata med sin mormor. Flera andra texter handlar om ensamheten på arbetet, trots att de arbetat mitt i ett arbetslag. Många av Roines bilder visar kvinnor i olika arbetsställningar, i färd med att använda otympliga maskiner men bara två visar kvinnor i samspråk. På andra bilder där det förekommer flera personer tittar de åt olika håll. Påtvingad ensamhet är också ett slags våld.

Det är som om tiden vi lever i öppnar för reflektion och eftertanke på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Det händer stora saker. Välfärden krackelerar, allt fler samhällsfunktioner får besparingskrav och inskränkningar. Börsen har frossa för negativa räntor och bolånebubblor. Krig tvingar människor ut i massflykt. De underkastar sig inte ödet, de ger sig iväg, i stället för att dö av IS bomber, eller av franska, amerikanska, syriska eller ryska.

Utanför Ica sitter en kvinna från Rumänien och tigger småpengar. Med Pasolinis teknik kan vi, om vi vill, låta tevebilderna och händelserna flyta ihop med våra flöden i Facebook och med vad vi läser och hör, vad vi pratar om med grannar och arbetskamrater. Vi kommer att se ett pågående våld, vars olika uttryck har samband med varandra.

Maria Hamberg

• Gruvgas av Georges Didi-Huberman • Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv • Det som en gång var av Helena Granström