Hövdingen, statsmannen, landsfadern, världsmedborgaren. Eller humlan som flyger.

Ett partis historia formas ofta via berättelser om dess ledare.

Om ”härföraren” Hjalmar Branting, ”landsfadern” Per-Albin Hansson, Tage Erlander, ”den värmländske antihjälten”, ”internationalisten” Olof Palme.

I Åsa Linderborgs avhandling ”Socialdemokraterna skriver historia” (2001) ägnas ett kapitel åt just ledarkulten, en sorts lägereldshistorier som ofta formulerats av partiet självt – ett historiemonopol som i vår digitala era är svårare att upprätthålla.

När Göran Persson 1996 blev partiordförande var han nummer sex i ordningen sedan Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP bildades 1889. Stefan Löfven, som lett partiet sedan januari 2012, är nummer 9. efter Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Skärmavbild 2016-04-07 kl. 07.42.38”Humlan som flyger”, är LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldssons benämning på landets statsminister, som gått i IF Metalls grundliga fackliga skola, men inte tränats på samma sätt för det politiska liv som väntade honom efter Juholtkrisen.

Och så heter även boken vår reporter Lena Hennel tillsammans med Lova Olsson skrivit; berättelsen om Stefan Lövfen, som inte minst visar hur viktigt fackliga värden med avtal och hållbara överenskommelser varit för S-ledaren. På Inblick inleder vi en serie om Socialdemokraternas kris, med avstamp i frågan: Är Socialdemokraterna fortfarande ett ”arbetareparti”? Delta gärna i den debatten! 

Jag ringer min till åren gamla och alltid lika klartänkta vän Gertrud i Malmö och frågar: Vad är Socialdemokraterna för dig? ”Det är mitt parti”, svarar hon utan tvekan. Varför?

”De tänker på dem som har det sämre och fördelarna skatterna lite mer rättvist”, svarar hon, som upplevt kriget, arbetat hela livet på fabrik och i butik – och nu varje månad måste lägga till egna sparpengar för att pensionen inte räcker.

Välfärdsprojektet krackelerar och väljarna blir allt flyktigare.

Men fördelningspolitiken är ändå S viktigaste kärnvärde: Partiet har vunnit väljare med pragmatism, genom en erfarenhetsgrundad, och praktisk politik, utan stora språng.

Man lär genom att göra. Det ska funka, helt enkelt. Utan att jämlikheten tappas bort på vägen.

Som Nils Karleby en socialdemokratisk teoretiker på 1920-talet lärde sin tids ungdomar: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”  Därför är pragmatism vägen framåt.

Fotnot: På  exempelvis Wikipedia kan man läsa mer om pragmatismens rötter, progressivismen, och dess upphovsman John Dewey (1880-1904).