Magdalena Andersson bör skjuta upp budgetbalansen ytterligare något eller några år om det behövs för att skapa nödvändigt budgetutrymme. Foto: Marcus Ericsson

Magdalena Andersson bör skjuta upp budgetbalansen ytterligare något eller några år om det behövs för att skapa nödvändigt budgetutrymme. Foto: Marcus Ericsson

Nya siffror från Statistiska centralbyrån är tydliga: Alliansens ekonomiska haveri har vänts till en uppgång för både svensk ekonomi och för den svenska statsbudgeten.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att statsbudgeten kunnat förbättras samtidigt som de borgerliga nedskärningarna har kunnat bromsas upp.

Det är naturligtvis ett strålande resultat efter en åttaårig träda med hög arbetslöshet och stora hål i statsbudgeten under Alliansens tid. Och det är en stor seger för finansminister Magdalena Andersson.

Ingen som på ett seriöst sätt bevakar statens ekonomi kommer ju förbi de hårda fakta som säger att Alliansen tog över goda statsfinanser som 2007 gav ett överskott i finansiellt sparande på 110 miljarder kronor. När Alliansen förlorade makten 2014 hade man vänt detta till ett underskott på 65 miljarder kronor.

Trots detta hörde vi Anders Borgs ständigt upprepade men uppenbart ihåliga ord om sunda statsfinanser. Redan vid årskiftet 2015/2016 hade Magdalena Andersson lyckats minska underskottet med nära hälften, till minus 37 miljarder, och hon räknar med att helt ha slutit underskottsgapet till runt 2020. Men här bör regeringen tänka efter.

Nyttan av en budget i balans inom en så snar framtid måste vägas mot de uppsatta målen om ännu lägre arbetslöshet och den utmaning det är att få nyanlända i jobb så snart som möjligt.

Magdalena Andersson har också flaggat för möjligheten att skjuta upp den slutliga återställningen av statsbudgeten efter Alliansens misskötsel något eller några år för att frigöra mer resurser för de utmaningar som finns.

Alla som följt Magdalena Anderssons tid som finansminister förstår att denna fundering, som nota bene bara är en fundering och långt ifrån ett löfte, måste ha vandrat runt många varv i hennes hjärna innan den formulerats. Till skillnad från Anders Borg som ständigt talade om ”sunda statsfinanser” samtidigt som han lät statsfinanserna förfalla genom ofinansierade skattesänkningar har ju Magdalena Andersson prioriterat sunda statsfinanser även i verkligheten.

Och då är frågan, ska vi klara av att inte bara se en långsamt fallande arbetslöshet utan på allvar försöka säkra hög sysselsättning och arbete åt alla måste en senareläggning av balansmålet förvandlas till reell och aktiv finanspolitik.

Med eftersatt bostadspolitik, sönderfallen infrastruktur och kraftigt nedskuren välfärd finns gigantiska områden som måste restaureras för att klara målet om hög sysselsättning och för att få stopp på den ekonomiskt farliga ökningen av klassklyftorna.

Här finns en politiskt utmaning. Så länge Alliansens kvarlämnade orättvisor består och så länge välfärden upplevs som nedmonterad och underdimensionerad kommer borgerligheten att dra nytta av det i sin kampanj för lägre löner för de lågavlönade, och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta skylla allt på invandrarna.

Magdalena Andersson bör därför räkna med att skjuta upp budgetbalansen ytterligare något eller några år om det behövs för att skapa nödvändigt budgetutrymme.

Genom stora ofinansierade skattesänkningar lyckades Alliansen skapa sitt första underskott 2009, ett underskott som därefter stod sig hela allianstiden ut. Om Magdalena Andersson lyckas återskapa balans i statsbudgeten till 2020 eller 2022 spelar i ett längre perspektiv ingen roll.

Däremot spelar det stor roll om hon håller igen på investeringar eller exempelvis väljer att investera de minst 70 miljarder kronor som LO-ekonomerna redan före flyktingströmmen ansåg behövas för att inom rimlig tid investera Sverige ur arbetslöshet och nedmonterad välfärd.

Sådana satsningar kommer att löna sig, såväl politiskt som ekonomiskt.