malinhansonwebbledartopp

Året är 2010. På bloggen Klamydiabrevet skriver Emelie om sin svårt sjuka mamma som tvingas sälja sitt hem och ansöka om försörjningsstöd när hennes rätt till sjukpenning dras in.

Inlägget slår ned som en bomb i valrörelsen och på vänstersidan hoppas många att frågan ska få Alliansen på fall. Men högern vinner valet och utförsäkringarna fortsätter i ett rasande tempo. Statistiken bekräftar den dramatiska utvecklingen: sedan 2010 har omkring 100 000 människor utförsäkrats.

I förra veckan röstade riksdagen äntligen för ett avskaffande av stupstocken i sjukförsäkringen. Beslutet markerar ett tydligt steg bort från Alliansens inhumana politik och innebär en upprättelse för Emelies mamma och alla andra som drabbats.

Partierna på högerkanten talar ofta och gärna om att de sätter individen i fokus. Men stupstockspolitiken visar med all tydlighet på det motsatta. Genom att tidsbegränsa rätten till sjukpenning lyckades man skapa ett människofientligt system som dessutom visat sig vara ineffektivt.

Det är knappast några lättlösta problem som Alliansen lämnar efter sig. Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat med närmare 70 procent och trenden pekar brant uppåt. Man talar nu om kostnader på uppemot 50 miljarder om fyra år framöver om inget görs.

Emelie Holmquists blogginlägg om sin svårt sjuka mamma Annica som blivit utförsäkrad väckte uppmärksamhet i valspurten. Foto: Fredrik Sandberg

Emelie Holmquists blogginlägg om sin svårt sjuka mamma Annica som blivit utförsäkrad väckte uppmärksamhet i valspurten. Foto: Fredrik Sandberg

Genom att slopa stupstocken har Stefan Löfvens regering visat att man är beredd att göra verklighet av ett av sina viktigaste politiska förslag. Men fler insatser måste till för att säkerställa ett bra och effektivt sjukförsäkringssystem och för att få ned antalet personer som sjukskrivs.

Dels måste utbudet av förebyggande insatser ses över. Arbetsgivarna måste tvingas ta ett större ansvar för att minska arbetsbelastningen och erbjuda schysta arbetsvillkor. Inklusive en bra företagshälsovård. Detta gäller alla arbetsgivare, men i synnerhet aktörer med verksamhet inom välfärdssektorn. Två av tre sjukskrivna är i dag kvinnor. Bland dessa jobbar många i så kallade människonära yrken där tempot ofta är högt och inflytandet över det egna arbetet kraftigt begränsat.

De insatser som behövs handlar också om möjligheten att som sjukskriven få ta del av en bra och välplanerad rehabilitering. I december gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att utveckla stödet till arbetsgivarna i samband med anställdas sjukskrivning.

Det är bra. Men man bör även fundera över vilka krav som eventuellt är rimliga att ställa på arbetsgivarna. En idé är att låta företagen betala ut sjukpenningen så länge en tydlig rehabiliteringsplan från arbetsgivarsidan saknas. I dag betalas sjukpenningen efter två veckor ut av Försäkringskassan.

Sett ur ett internationellt perspektiv slipper svenska företag anmärkningsvärt lindrigt undan. En helt omvänd ordning jämfört med det svenska systemet finner vi i Holland. Där måste arbetsgivaren betala ut sjuklönen för de anställda i två år, oavsett om orsaken till sjukdomen kan kopplas till arbetsplatsen eller ej. Och resultaten är positiva: Sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna har gått ned med ungefär 40 procent.

Någon svensk version av den holländska modellen är knappast att vänta och någon kopiering är inte heller en vettig idé. Det rör sig om två helt olika skattesystem och stora skillnader sett till den förda arbetsmarknadspolitiken.

Men enbart morötter och uppmuntrande ord från regeringen via Försäkringskassan räcker inte för att förbättra läget för de sjukskrivna och hålla nere statens kostnader. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar.

Den rödgröna regeringen har stora chanser att lyckas med det Alliansen misslyckades med: att se individen före systemet. Men då krävs fortsatta reformer för en modern och humanistisk sjukförsäkring.