Klimatkrisen en rättvisefråga
LEDARE. I dagarna hålls det stora klimatmötet i Paris. Världens ledare har samlats för att diskutera lösningar på den tragedi som klimatkrisen utgör. Temperaturen stiger och havsnivåerna likaså. Stormar, översvämningar och långa perioder av torka blir allt vanligare. FN:s flyktingorgan UNHCR varnar för att antalet klimatflyktingar riskerar att uppgå till en miljard år 2050.
I detta svåra läge spelar facken en stor roll för att hållbart och rättvist kunna klara klimatfrågan. Klart är att marknaden inte på egen hand kan ta oss ur krisen.
Det finns emellertid de som menar annorlunda. I det senaste numret av Fokus bidrar marknadskramaren Mattias Svensson med en ”Realistens guide till klimatmötet”. Han inleder med orden ”politiker stiftar lagar, de styr inte världen” och driver tesen att det inte är någon idé att hoppas för mycket på politikerna i Paris.
Kanske kommer de fram till något bra. Och förhoppningsvis håller de sig borta från de värsta misstagen. Men oavsett hur det går kommer teknik-utvecklingen att nå nya framsteg och på sikt kunna erbjuda de lösningar som krävs, menar Svensson och använder Montrealprotokollet som exempel. Det var inte de politiska besluten som ledde till att ozonfarliga ämnen förbjöds utan forskning och informationsspridning om farorna med vissa produkter.
För liberala skribenter går det kanske an att lite lagom nonchalant betrakta de politiska förhandlingarna som om de vore en spännande teveserie. För de miljoner människor vars försörjningsmöjligheter hotas är Svenssons teknikspekulationer en klen tröst.
Men det är också naivt att tro att dagens toppolitiker själva ska genomföra de förändringar som krävs. Förhandlarna i Paris har olika bevekelsegrunder och kommer från vitt skilda länder. En sak har dock ledarna gemensamt: De vill för det mesta bli omvalda, eller på andra sätt sitta kvar. En kritisk hemmaopinion kan mycket väl sätta käppar i hjulet för allt för progressiva klimatåtgärder.
För att besluten som fattas ska bli så bra och så omfattande som situationen kräver måste andra aktörer ta sitt ansvar. Här kan den globala fackföreningsrörelsen göra skillnad.
För det första sker mycket av det fackliga arbetet lokalt. Facken kan påverka, utbilda och lära av sina medlemmar. För det andra kan förbunden via förhandlingar påverka arbetsgivare och politiker.
Inför förhandlingarna i Paris har det globala facket ITUC krävt att klimatomställningen blir rättvis. Förändringarna drabbar arbetstagarna hårdast. Därför har de rätt att veta vad deras regeringar gör, hur företagen de är anställda hos agerar och var deras pensioner placeras. För en socialt hållbar övergång måste löne- och trygghetssystem upprätthållas och särskilda utbildningsinsatser göras.
Ett problem med nuvarande klimat-åtgärder tycks vara att de saknar helhetsperspektiv. En ny rapport från Byggnads- och Träarbetarinternationalen pekar på luckorna i dagens system och efterlyser förändring. En modell skulle vara att kräva att hela byggkedjan omfattas av en klimatanpassad certifieringsmodell. Man konstaterar också att det genom att styra produktionen från nybyggen till restaureringar och ombyggnationer till och med går att skapa fler jobb i branschen än de som finns i dag.
Om några dagar är klimatmötet över. Risken är stor att vi kommer minnas det som ett möte i mängden. Men ska man ändå våga hoppas på något är det att man den här gången lyckas integrera sociala krav i besluten. Teknikutvecklingen per se garanterar inte någon jämlik fördelning av resurser. För det krävs människor världen över som är beredda att organisera sig, inte bara för klimatet, utan också för villkoren på den jord vi lever på.
