Tisdagens förslag från Stefan Löfven och Åsa Romson innebär att Sverige stänger gränserna och blir ett EU-land som andra. Som ett tillfälligt beslut skulle det möjligen kunna ha en legitimitet utifrån omedelbara påfrestningen av samhällsfunktioner.
Men den nya lagen föreslås gälla under minst tre år. Därmed är det ingen vilopaus från dagens politik som eftersträvas, utan en helt ny politik.
Tillfälliga uppehållstillstånd ska införas för alla asylsökande utom för kvotflyktingar, ID-kontroller införs på alla vägar över till Sverige och landet går ned till den miniminivå i mottagandet som vi är skyldiga att upprätthålla enligt internationell rätt.
Den förklaring som ges är att Sverige tagit emot flest flyktingar i EU i relation till befolkningens storlek.
Över hela förslaget lyser därför ett agg mot övriga EU-länder. Danmark bryter medvetet mot Schengenavtalet när de vägrar låta de flyktingar som kommer från Tyskland söka asyl och i stället vinkar dem vidare till Sverige. Polens nya konservativa regering har förklarat att landet inte kommer att följa det redan urvattnade förslaget om omfördelning av flyktingar mellan EU-länderna.
Men att tro att det svenska beslutet skulle påverka andra EU-länder i mer humanitär riktning är fel. Snarare ser nog många länder det svenska beslutet som en legitimering av hårdare hållning mot flyktingar i hela EU.
Vi måste därför inse att denna dag nådde humanismen sitt slut. Åsa Romsons tårar på presskonferensen när förslaget presenterades kan möjligtvis förklaras utifrån denna insikt. Ingen människa på flykt kommer att få det bättre genom det svenska beslutet.
Visst är det ett problem, till och med ett stort problem, att samhällets institutioner larmar om att de nått taket på sin kapacitet. Vi måste undvika att grupp ställs mot grupp och tillfälligt kan extraordinära insatser behövas för att så inte ska ske. Men dagens beslut är ingen tillfällig extraordinär insats. Det är en i det närmaste permanent förändring.
Löfven och Romson ska dock ha en eloge för att inte försöka påskina att gränserna stängs för att Sverige inte har råd att ta emot fler flyktingar. Detta hatsiters och rasisters favoritargument är helt enkelt inte sant.
Hela flyktingmottagandet beräknades före dagens stopplag kosta omkring 90 miljarder kronor för 2015 och 2016 i en engångskostnad.
Maud Olofsson brände så gott som lika mycket, 89 miljarder kronor av våra skattepengar, på en enda dag genom köpet av Nuon utan att en enda svensk märkte det.
Att låna hela summan, 90 miljarder kronor, skulle registreras som en ökning av statsskulden från 42 till 44 procent av BNP. Både EU-ländernas genomsnittliga statsskuld och USA:s statsskuld är på runt 100 procent av BNP utan att det påverkar ekonomiernas funktionssätt.
Som många undersökningar visat är den enda bestående ekonomiska effekten av flyktinginvandringen i stället helt avhängig att de som kommer hit får ett arbete.
En viss humanism finns kvar i förslaget genom att barn garanteras tillfälliga uppehållstillstånd. Men ett bottennapp är att regeringen samtidigt vill införa medicinska ålderskontroller av flyktingar.
Medicinska åldersbestämningar döms ut av en rad barnläkare som en mycket otillförlitlig metod. Förslaget är ett underkännande av svenska domstolar och åldern på de ensamkommande barn som anländer har dessutom sjunkit markant under senare tid till åldrar där det inte råder någon tvekan om att det är just barn som kommer.
Beslutet verkar mer ha inspirerats av hatsiternas propagandadrive om ”skäggiga barn”, eller möjligtvis en eftergift till Moderaterna som tidigare krävt medicinska kontroller.
Naturligtvis skulle flyktingmottagandet vunnit på att varje EU-land tog sitt ansvar. Det vore självklart i humanismens namn och som Stefan Löfven påpekade under tisdagens presskonferens skulle EU:s 500 miljoner invånare lätt kunna ta emot åtminstone 2 miljoner flyktingar. Det skulle knappt märkas.
Det är för övrigt inte ens fem procent av vad EU enligt tidigare bedömningar behöver för att upprätthålla arbetskraftens storlek inom EU.
Men att Sverige nu stänger sina gränser i likhet med andra EU-länder får tyvärr ses som en svart dag för humanismen och empatin för människor på flykt undan krig.
