vardavdelning4215-515x313

Sambanden mellan mer otrygga villkor och genus, inom vilken sektor på arbetsmarknaden en arbetstagare finns och hur länge arbetstagaren har levt i Sverige blir plågsamt tydlig vid en mer systematisk kartläggning.  Foto: Bertil Ericson

ARBETET DEBATT. Fackförbund och arbetsgivare i Sverige är oense om en hel del. Såhär i avtalsrörelsens början står parterna längre från varandra än vanligt. De är dock rörande överens om att kollektivavtalsmodellen är den mest önskvärda metoden för att fastställa hur arbetsmarknaden ska fungera. Det är lätt att hålla med.

Kollektivavtalen möjliggör branschspecifika lösningar, underlättar för aktörerna på arbetsmarknaden att agera långsiktigt och ger parterna makt och inflytande i samhället.

Men kollektivavtalsmodellen ger inte odelat positiva effekter för alla arbetstagare. En baksida har trätt fram i spåren av den kris som drabbade svensk ekonomi och därmed svensk arbetsmarknad i början av 1990-talet. Arbetslösheten ökade kraftigt för att sedan parkera omkring den nivå vi har i dag, som måste beskrivas som massarbetslöshet. Hög arbetslöshet är alltid en grogrund för sämre villkor. Massarbetslösheten har, tillsammans med en ökad ambition från arbetsgivarsidan att pressa villkoren, precisionsbemanna och hålla lönerna låga, lett till en situation där vissa kollektivavtal är långt mindre gynnsamma ur ett arbetstagarperspektiv.

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 09.11.57Vi har i vår rapport ”En för alla, alla för vem?” studerat villkoren i ett urval av de kollektivavtal som nu är på väg att löpa ut. Det går att se en del anmärkningsvärda skillnader. Vissa avtal skyddar exempelvis arbetstagare mot visstidsanställningar genom att kraftigt begränsa deras förekomst medan andra avtal gör det mycket enkelt för arbetsgivare att undvika tillsvidare-anställningar. I en del avtal är anställning på heltid en självklarhet, i andra avtal finns detaljerad reglering av timlöner. Ersättningen för den som jobbar övertid på sitt heltidsarbete är ofta bättre jämfört med ersättningen för den med en deltidsanställning som tar extra timmar.

Sådana skillnader mellan avtal är nu inget nytt. Men sambanden mellan mer otrygga villkor och genus, inom vilken sektor på arbetsmarknaden en arbetstagare finns och hur länge arbetstagaren har levt i Sverige blir plågsamt tydlig vid en mer systematisk kartläggning. Kvinnor, personer med utländskt ursprung och arbetare löper exempelvis större risk att inte ha en tillsvidareanställning eller att arbeta deltid. Det i sin tur innebär att den faktiska månadslönen och den framtida pensionen blir lägre.

Dessutom förlängs problemet i och med att fackförbund vars medlemmar har en svagare position på arbetsmarknaden tvingas välja sina strider, medan andra fackförbund kan fokusera mer på förbättringar. Det blir särskilt problematiskt på en så pass segregerad arbetsmarknad som den svenska. Det är inte heller något nytt, men många fackförbund, både på arbetare- och tjänstemannasidan, tycks just nu agera som om att så inte var fallet. De egna medlemmarnas behov tas till vara som sig bör, men solidariteten med andra delar av arbetsmarknaden är ofta långt ifrån stark. Ibland förs det till och med fram som en lösning att personer med otrygga villkor eller lön som knappt går att leva på ska byta bransch. Som om att det är helt okej att vissa yrkesgrupper har orimliga förutsättningar.

Vi tror, som de flesta, att kollektivavtalsmodellen är överlägsen alternativen. Men om den ska stå stark och åtnjuta förtroende även framöver krävs förbättringar. Den tillväxt som kommer ur vår samhällsmodell ska tillhöra alla löntagare. Kollektivavtalen och processerna kring dem är kraftfulla verktyg för den som vill och vågar. Facklig samverkan är nödvändig. Alternativet – att skjuta solidariteten åt sidan – leder oundvikligt till en arbetsmarknad där allt färre har de villkor vi förknippar med den svenska modellen.

Victor Bernhardtz, Tankesmedjan Katalys

Tove Henningsson, Tankesmedjan Katalys