Joe-Hill-stor

Nästa vecka är är det 100 år sedan den svenskamerikanske diktaren och fackföreningskämpen Joe Hill avrättades i Salt Lake City. Kalle Holmqvist, kulturskribent och tidigare fackligt aktiv i Kommunal, berättar om mannen som i Sverige blev mer känd genom visan om honom än sina egna kampsånger.

”I have lived like an artist and I shall die like an artist”, skrev Joe Hill strax innan han arkebuserades den 19 november 1915. Och visst var Joe Hill en konstnär. Stor kultur skapas sällan av vinstintresse. Desto oftare av människor som vill förändra, av aktivister som skyndar sig att plita ner några rader på en papperslapp under en rast eller på väg till jobbet.

Som svensk hette han Joel Hägglund, men efter att ha emigrerat till USA som 23-åring 1902 bytte han namn till Joseph Hillstrom, senare förkortat till Joe Hill. I det nya hemlandet hade han olika jobb, från kypare och pianist till hamnarbetare. Efter några år engagerade han sig i Industrial Workers of the World (IWW) som var en ny och modernare typ av fackförbund. De äldre fackföreningarna ville bara ha yrkesutbildade arbetare med fasta jobb som medlemmar, men IWW organiserade även tillfälligt anställda, kvinnor, hantlangare och arbetare som tillhörde etniska minoriteter.

Joe Hills sångtexter spreds i fackets tidningar och i tryckta häften. De var ofta parodier eller nya texter till kända melodier. Exempelvis blev den kristna väckelsesången There is power in the blood of the lamb i Joe Hills version There is power in a union. I Everybody’s joining it och What we want har han gjort om populära danslåtar till sånger om att alla behövs i fackföreningsrörelsen: män och kvinnor, butiksbiträden, kontorspersonal, sjömän och skogshuggare.

Humorn var ett viktigt vapen. The Tramp (Luffaren) handlar om en arbetslös som blir utkörd vart han än går. Han dör men får inte komma in i himlen heller. Till slut försöker han bli insläppt i helvetet, men inte ens Djävulen vill ha med luffare att göra. Det är bara att fortsätta trampa på.

Skärmavbild 2015-11-12 kl. 11.48.39Själv vandrade Joe Hill runt i USA i jakt på arbete och hamnade till slut i den ärkekonservativa mormonstaten Utah, där han anklagades för mord och avrättades. Av allt att döma var han oskyldig. Det fanns aldrig några bevis mot honom och han fick ingen rättvis rättegång. Det är det väl i och för sig många som inte får i Utah i dag heller.

”Don’t waste any time mourning. Organize!”, skrev han till sina kamrater. Joe Hill blev legend och parollen ”Don’t mourn – organize!” (”Sörj inte – organisera!”) används fortfarande i demonstrationer och på affischer.

Ingen av Joe Hills egna sånger blev lika stor som Alfred Hayes och Earl Robinsons hyllningssång till honom: I dreamed I saw Joe Hill last night (1936), som försäkrar att Joe Hill aldrig kan dö, för varje gång arbetare strejkar och organiserar sig – då finns Joe Hill mitt ibland dem. På 1960-talet spelades den in av Joan Baez och Pete Seeger, senare även av Bruce Springsteen.

Det tog lång tid innan Joe Hill uppmärksammades här hemma. Inför hans avrättning 1915 var det många som protesterade i USA – men i Sverige verkar knappt någon alls ha vetat om att han var på väg att mördas. Det kan jämföras med Sacco/Vanzetti-kampanjerna bara några år senare – efter att de italienskamerikanska anarkisterna Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti dömts till döden i Massachusetts 1921 protesterade hela den svenska arbetarrörelsen, bland annat demonstrerade 50 000 i Stockholm. Om Joe Hill var det tyst.

Men ett år efter Joe Hills död gav Albert Jensen, senare chefredaktör på Arbetaren, ut den lilla broschyren Josef Hillström: Sångaren och rebellen som mördades av Utahs mormonkapitalister. Jensen börjar med att konstatera att Hills bakgrund är ganska okänd men att han ”lär vara född i Stockholm och skulle nu vara ungefär 33 år”. I själva verket kom Hägglund/Hillstrom/Hill från Gävle och var 36 år när han dödades. Så okänd var han i Sverige då. Och det fortsatte han att vara i 50 år till.

Sen kom vänstervågen. Fred Åkerström spelade in sången om Joe Hill på svenska, socialdemokraten Enn Kokk sammanställde boken Joe Hills sånger (1969), Joe Hills barndomshem på Söder i Gävle köptes av Syndikalisterna och blev Joe Hill-gården och Bo Widerberg gjorde filmen Joe Hill (1971). Alla vänsterorganisationer tog med någon av Joe Hills texter i sina sångböcker.

Många olika grupper har alltså hyllat Joe Hill, och det är helt rätt, för ingen kan ta patent på honom. Joe Hill var framför allt facklig gräsrotsaktivist – inte politiker. Hans IWW skulle kanske kallas anarkistiskt i dag men går egentligen inte att etikettera med någon enkel -ism. Det var en bred facklig organisation som var mer intresserad av arbetsplatskamp än av snäva organisationsgränser.

Många av Joe Hills sånger översattes till svenska på 1960-talet – men de flesta av översättningarna är dåliga. Några nyare och betydligt bättre finns på Lucas Starks skiva Strejk i paradiset (2011).

I dag när fler förstår engelska behövs kanske inga översättningar. Det är bättre att lyssna på Joe Hill i original. Men det är ännu viktigare att skriva nya sånger. Och viktigast av allt är att fortsätta Joe Hills arbete. Han skrev för att människor skulle organisera sig och kämpa tillsammans oavsett kön, anställningsform och etnisk bakgrund. Det budskapet är lika viktigt nu som för 100 år sen.

I år är det Joe Hill-jubileum. Fira inte – organisera.

Kalle Holmqvist

LÄS OCKSÅ:

De jazzar upp Joe Hill

Joe Hill – en facklig ikon

Så firas Joe Hill

• Minnesprogram i Gävle 19 november Vernissage av Förlåt Sverige, Fredric Ceson och Mikael Strömberg på Joe Hillgården. Döden, staten och rättvisan – ett samtal om dödsstraffet, teatern i gamla cellfängelset, Kulturhuset Visning av utställningen Joe Hill – i väntan på dödsstraffet på Sveriges fängelsemuseum. Den omarbetade version av länsmuseets Joe Hill – martyren från Gävle står året ut. • Minnesprogram i Gävle 19 november Premiär av Joe Hill ska dö, nyskriven pjäs av Arbetarteater Pegasus, Musikhuset Konserten En sång kan inte arkebuseras av Brolin & Callmer, avslutas med allsång av Joe Hills låtar. • Stockholm minns Joe Hill, 17 november på Södra Teatern. Författarsamtal med Göran Greider och Jan-Ewert Strömbäck, teatern Sweet by and by med Daniel Rudholm och musik med Jan Hammarlund, som turnerat med The Joe Hill Road Show. • Göteborg: Film/konsert/bar den 28 november på Teater Aftonstjärnan. Bo Widerbergs Joe Hill visas. • Berättelsen om Joe Hill, föreläsning på tre håll: Ockelbo bibliotek, 18 november, Folkets hus i Hofors 19 november, biblioteket i Los 19 november.