Joe-Hill-stor

I höst infaller hundraårsdagen av avrättningen av Joe Hill. Trots att han blott blev 36 år har Gävlesonen Joel Hägglund blivit en ikon för såväl den svenska som den amerikanska arbetarrörelsen. Två aktuella böcker berättar om hans liv och försöker sprida ljus över hans död.

Den 19 november 1915 ställs Joel Hägglund inför en exek­utionspatrull i delstaten Utah. Han avrättas, trots att han nekar till brottet, för ett dubbelmord domstolen inte kan bevisa att han begått. Dödsdomen uttalas inte för att skipa rättvisa för mordet på en specerihandlare och hans son, utan för att statuera exempel mot fackföreningar, aktivism, och yttrandefrihet.

1902 emigrerade arbetarsonen Joel Hägglund från Gävle till Amerika där han tog sig namnet Joe Hill. Fyra skott i hjärtat satte punkt för hans liv, men minnet av Joe Hill lever ännu hundra år senare; som legendarisk fackföreningsaktivist och protestsångare, en ikon för den internationella arbetarrörelsen.

Joe Hill tillhörde dåtidens prekariat, han var en hobo med påhugg i gruvor och virkesindustri längs amerikanska västkusten, med villkor och lön som påminner om de slavliknande förhållanden papperslösa i Sverige i dag kan tvingas arbeta under. Hill engagerade sig i det nybildade militanta fackförbundet Industrial Workers of the World (IWW). Som låtskrivare gav han röst åt och gjöt mod i andra och texterna trycktes i tidningar och i en rad utgåvor av IWW:s Lilla röda sångbok.

Till hundraårsminnet av Hills död kommer nu två böcker och en restaurerad film som kastar nytt ljus över diktaren, aktivisten och myten Joe Hill.

Bo Widerbergs långfilm Joe Hill från 1971, med Thommy Berggren i huvudrollen, har länge varit svår att få tag i men har nu restaurerats och ges ut i en box. De biografiska luckorna om Hill var och är fortfarande stora så Widerberg bygger och broderar ut sina egna bilder av Hills liv. Filmen lämnar ett fragmentariskt intryck, fastnar i klichéer och både Hills politiska engagemang och konstnärliga ambition hamnar tyvärr i bakgrunden.

Mer glädjande är att William M Adlers biografi Joe Hill – Mannen som aldrig dog (2011) nu kommer i svensk översättning. Den har kallats ”den definitiva Hillbiografin” och sätter in Hill i sin tid och sociala rörelse. Dessutom är den medryckande skriven. Den har uppmärksammats för det brev Adler grävt fram, och som erbjuder en förklaring till varför Hill in i det sista vägrade tala om vem som skottskadat honom samma kväll som dubbelmordet han anklagades för ägde rum. Skottskadan ska ha varit resultatet av ett kärleksgräl och inte ett rånförsök, men eftersom Hill ville skydda kvinnan och sin svartsjuke vän tiger han i rätten. Hans envisa tystnad och att Adler trovärdigt kan peka ut en alternativ gärningsman visar att Hill sannolikt utsattes för ett justitiemord.

Men Adlers ambition är större än att bara visa på en rättsskandal – den misstanken har alltid funnits – och varför Hill teg om sanningen.

Han levererar en levnadsteckning som sätter in Hills liv i ett sammanhang större än vad som ryms i ett snävt personporträtt. Adler visar hur utgångspunkterna och möjligheterna för amerikansk fackföreningsrörelse var helt andra än här hemma. Hur de starka amerikanska kapitalägarna gör gemensam sak med medierna och ett homogent politiskt fält; hur den demokratiske presidenten Woodrow Wilson visserligen två gånger vädjar för Joe Hills liv men samtidigt politiskt slår undan benen för förenings- och yttrandefriheterna och de grundläggande rättigheterna för att organisera fackföreningar. Följden blir en klappjakt på IWW, grupprättegångar, landsförräderidomar och mobbar som slår fackligt aktiva sönder och samman.

Som boktiteln antyder, Mannen som aldrig dog, intresserar sig Adler också för myten Joe Hill. Intresset väcks när han läser Bob Dylans tre sidor långa hyllning till Hill i sina Memoarer.

Fast vad gör Hill till mannen som aldrig dör? Adler cirklar kring frågan utan att riktigt koppla greppet om den, i slutänden blir det ändå mer romantiserande än filosoferande.

Också Göran Greider vill i sin biografi Städerna som minns Joe Hill, som kommer ut i september, avmytologisera Hill och ge ett mer sammansatt porträtt.
– Jag försöker friska upp bilden, det har alltid varit den ikoniserade myten Joe Hill som styrt, säger han till Arbetet.

Greider vill i stället lyfta fram konstnären Joe Hill vars dröm förmodligen var, menar han, att på ett eller annat sätt kunna försörja sig som skrivande människa.

Under sin research för boken besökte Greider USA och intresserade sig där för bland annat hobokulturens inverkan på Hill som konstnär. Hobos kallades de miljoner män som drev runt USA för att hitta jobb, ofta genom att ”lifta” under och ovanpå tågen; i större städer bildades hobohemias.

– Det var en enorm kultur som existerade framför allt i de större städerna. Att hobokulturen formade Joe Hill syns i hans sånger, som är mer hobosånger än politiska sånger om man ser till grundvattnet i dem. Radikala sånger, men som samtidigt rör sig över stora geografiska avstånd och ser mycket av USA.

Greider presenterar också en alternativ teori till varför Hill aldrig uppgav ett alibi till sin skottskada.
– Det finns saker som talar för att han var homosexuell och därför inte uppgav något alibi. Med den tesen kommer rättegången i ett helt annat och förklarat ljus.

Hur, det förklarar Göran Greider närmare i sin bok i september.

Vid IWW:s världskongress 1916 fick de sexhundra kongressdelegaterna ta emot varsitt litet paket, som innehöll en del av Hills kremerade kvarlevor, för att strös ut på fyra kontinenter plus i alla USA:s delstater, utom Utah.

Vilket gjordes. En vacker handling, och mytbildande förstås.

Gert Lundstedt

Fakta

Joel Hägglund föddes i Gävle 1879, emigrerade till USA 1902 och tog sig namnet Joe Hill eller Joseph Hillstrom. • Anslöt sig till Industrial Workers of The World omkring 1910 när han arbetade i hamnen i San Pedro i Kalifornien. • Blev snabbt känd som sångare och som agitator och organisatör för IWW. • Dömdes för mord 1915, mot sitt nekande, och avrättades. • Hans protestsånger har inspirerat bland andra Joan Baez, Bob Dylan och John Lennon. Bland hans mest populära sånger kan nämnas There is Power in a Union, Rebel Girl, Workers of the World, Awaken!, Where the Fraser River Flows och Casey Jones – Union Scab. • Texterna till flera av Joe Hills sånger finns på folkarchive.de/hillHan blev speciellt känd för uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die”, från sången The Preacher and the Slave. • I Gävle har Joe Hills barndomshem gjorts till museum och heter Joe Hill-gården.   Joe Hills sista vilja, diktad i fängelset My will is easy to decide, For there is nothing to divide. My kind don’t need to fuss and moan – “Moss does not cling to a rolling stone.” My body? Ah, If I could choose, I would to ashes it reduce, And let the merry breezes blow My dust to where some flowers grow. Perhaps some fading flower then Would come to life and bloom again. This is my last and final will. Good luck to all of you. Joe Hill