Under tisdagen revs EU-migranternas läger i stadsdelen Sorgenfri i Malmö. Den inhumana behandlingen av romer är uppenbar och på kort sikt har det svenska samhället totalt misslyckats med ett värdigt bemötande.
Ändå är det på ett övergripande plan rätt att riva lägret. Det är inget tecken på medmänsklighet att låta människor leva i misär i läger. Kåkstäder ska vi inte acceptera.
Frågan är då vad alternativet är när människor ger sig av hemifrån för att tigga ihop lite pengar i andra länder.
”Det är hemländernas ansvar”, var statsminister Stefan Löfvens svar mitt under det att rivningen verkställdes.
Grundorsaken till varför vi ser lägren växa är dock djupare än så. Den finner vi i EU:s alltmer urholkade tanke om demokrati, humanism och alla människors lika värde. EU-migranter kommer hit på samma premisser som alla andra som reser mellan EU-länder sedan den fria rörligheten mellan EU-länderna infördes.
Men reglerna om fri rörlighet skrevs aldrig med diskriminerade och ekonomiskt utsatta människor för ögonen, människor som använder den fria rörlighetens tillfälliga visumfrihet för att försöka göra livet någorlunda drägligt.
Den bärande tanken var i stället att människor från hela Europa skulle söka sig till de ställen där arbetskraft efterfrågas. I de tidiga visionerna från EU-kommissionen talas det om en fullkomlig lavin av jobbtörstande arbetare som skulle flytta mellan länderna.
Företagen jublade. En fri rörlighet, som åtminstone på pappret skulle kunna erbjuda ett överflöd av arbetskraft, kunde bli ett sätt att sänka priset på arbetskraft, det vill säga lönerna. Europafacken gick samman och krävde tydligare skrivningar om villkor och lönenivåer. Sedan dess har otaliga EU-direktiv och EU-regler presenterats om vilka villkor som ska gälla för arbetare från ett EU-land som arbetar i ett annat EU-land.
Men vilka EU-regler skrevs för romer?
Det är uppenbart att diskrimineringsfrågor länge stuvats undan inom EU i tandlösa kommittéer och utskott. Den inhumana behandlingen av Europas diskriminerade romer är därför främst ett misslyckande för EU-tanken om alla människors lika värde. Romer i västländer är en ovälkommen bieffekt av den fria rörligheten som EU inte vill kännas vid.
Vi kan alltså inte bara skylla på enskilda kommuner eller det svenska samhället, eller för den delen de utsatta romernas hemländer.
Arbetskraftsdebatten har visat att EU har mycket stora möjligheter att reglera människors livsvillkor. Genom facklig och politisk kamp kan det förhoppningsvis så småningom bli bra regler. Men att diskriminering blir synlig genom dessa arbetskraftsregler får inte ses som biprodukt som ingen vill ta i.
Den internationella solidariteten måste ställa krav på EU att leva upp till tanken på demokrati och alla människors lika värde. Humanism och medmänsklighet är ju ändå en del av EU:s grundläggande ideologi.
