Martin Allaga står för regi och huvudrollen som den hemlöse mannen. Foto: Press

Martin Allaga står för regi och huvudrollen som den hemlöse mannen. Foto: Press

Natten före skogarna skrevs 1976 av den franske dramatikern Bernard-Marie Koltés. Hans signum var att kasta ljus på livet i exil, på främlingsfientlighet och den rotlösa människans törst efter närhet och gemenskap. Natten före skogarna innehåller alla dessa ingredienser. 

En hemlös man med arabiskt ursprung strövar omkring på Paris gator. Men, i stället för litterära vagabonder som lever på rödvin och solar sig i det parisiska skimret, träffar vi här på Aliasteatern på en trasig själ vars liv slagits i spillror. Vi möter honom i ett främlingsfientligt Paris där spår av den franska kolonialmakten lever kvar och aktivt stigmatiserar dem som heter al-Fassi eller El-Hababi i efternamn. I ett Paris där en fattig mans desperata rop efter jobb, husrum, en bit mat och lite medkänsla besvaras med bortvända blickar, knytnävar och känslan av att du som tillhör gatan inte är vatten värd.

Martin Aliagas enmansföreställning bjuder på en spartansk scen med kala stenväggar. Rekvisitan består av några tomma ölburkar, cigarettfimpar och klirrande småmynt som ska räcka till kaffe. En talande scen för en man i kris, på flykt och i utanförskap.

Periodvis dras föreställningen ner av att monologen blir långdragen och av några borttappade repliker. Jag har stundtals svårt att behålla fokus och jag slukas aldrig riktigt upp av pjäsen. Räddningen blir i stället ljussättningen och kostymarbetet.

Det tunga storstadsmörkret i kombination med rollkaraktärens magra kropp, slitna kläder och insjukna kinder berör och väcker bekanta bilder till liv. De två år gamla minnena för mig till en nattöppen hamburgerkedja på Vasagatan i centrala Stockholm. Det är midnatt och framför mig sitter en marockansk pojke som vill bli kompis med mig, bli hans enda svenska kompis i världen, enligt honom själv.

Jag har stött på honom förut och sett honom flanera omkring i närheten av Drottninggatan. En kväll bestämmer jag mig för att hålla honom sällskap medan han äter sin vanliga middag, två tiokronors cheeseburgare och en liten kaffe. Om jag vetat då vad jag vet nu, att pojken framför mig var en av flera hundra marockanska barnmigranter. Att han var en av dem som flytt undan fattigdomen i Casablanca eller Tanger för att leva på gatorna i Stockholm bland hallickar och grovt kriminella, så hade jag försökt hjälpa till mer.

I Natten före skogarna försvinner Martin Aliagas trasiga man ut i mörkret, precis som den marockanska pojken som jag inte såg mer igen. Aktualiteten är uppenbar, och föreställningen blir ännu ett vittnesmål om i-ländernas likgiltiga inställning till människor på flykt, i kris och utanförskap.

Odessa Fardipour