ESSÄ Oscar Wilde var inte bara en aforismernas mästare. Han var också en övertygad socialist. Den politiske Wilde är viktig att känna till för att förstå hans författarskap, skriver Rasmus Landström.

Oscar Wilde,  omkring 1882. Foto: Napoleon Sarony

Oscar Wilde, omkring 1882. Foto: Napoleon Sarony

Om man går fram till presentbordet i valfri bokhandel och letar upp en bok med ”Världens bästa citat” kommer man med stor sannolikhet att hitta ett dussin aforismer av Oscar Wilde. Kvicka sentenser om cigarrettrökning, sarkastiska uttalanden om äktenskapet och en och annan lustighet om vikten av att byta kläder ofta. För sådan är bilden av honom. Alla som är intresserade av litteratur vet att Wilde var en dandy – en välformulerad bohem med smak för Shakespeare. Vissa känner nog till att han räknas till symbolisterna också. Vad betydligt färre känner till är att han var en övertygad socialist som skrivit en av de mest spridda revolutionära pamfletterna någonsin.

Litteraturvetaren Anna Williams har kallat fenomenet för ”stjärnor utan stjärnbilder”. Med det syftade hon på kvinnliga författare som visserligen framställdes som genier i litteraturhandböcker men som aldrig sattes i sitt (kvinnohistoriska) sammanhang. Samma sak skulle kunna sägas om radikala författare som Oscar Wilde. I den senaste biografin på svenska, Tom Hollands Oscar Wildes familjealbum, nämns inte Wildes politiska övertygelser med ett ord. Likaså i litteraturhandböcker: Där beskrivs han som en anhängare av l’art pour l’art – men inte av anarkismen, trots att det senare är minst lika viktigt om man vill förstå hans författarskap.

Därför är det väldigt roligt att det kommit två böcker som försökt förändra bilden av Oscar Wilde: litteraturvetaren Terry Eagletons idédrama Oscar den helige och Kristoffer Leandoers handbok Slut. Symbolisterna vid tidens ände. I Eagletons pjäs är det den irländska republikanen och revolutionären Wilde som lyfts fram och i Leandoers handbok (där Wilde är en av huvudpersonerna) introduceras symbolismens politiska program i sin helhet. Det är angelägna böcker, särskilt som Wildes radikalism tycks tala direkt till vår tid.

För att förstå Wildes politiska uppfattningar måste man börja med hans föräldrar. Båda var engagerade i den irländska saken. Wildes mor ägnade dagarna åt att skriva dikter och essäer i tidningar som The Nation och National Review där hon kritiserade de engelska klasslagarna. Wildes far var ögonläkare och öppnade en klinik som gav gratis sjukvård åt fattiga. I hemmet grundmurades Wildes medkänsla för de marginaliserade och utsatta, något som blir mycket tydligt när man läser hans två sagosamlingar. Han formades också av 1880-talets London som var en politisk häxkittel under denna tid, där det ena socialistiska förbundet efter det andra uppstod. Där gick Wilde på The Fabian Societys föreläsningar och kom i kontakt med revolutionära tänkare som Kropotkin och Bakunin.

Egentligen skrev Wilde bara en enda skrift där han presenterade sitt politiska tänkande: Människans själ under socialismen från 1891. Den är dock helt central om man vill förstå hans författarskap.

Det som slår en när man läser denna lilla essä är hur excentrisk Wildes socialism är. Ta bara inledningsmeningen:

”Den största fördelen med att införa socialism är utan tvekan det faktum att socialismen skulle befria oss från den trista nödvändigheten att leva för andra.”

Just detta, att livet i det kapitalistiska samhället är så erbarmligt tråkigt, återkommer gång på gång. Här kan man dra en parallell till ett annat mycket humoristiskt och välformulerat traktat, nämligen Valerie Solanas SCUM-manifest (där hon inleder med att kalla livet i det patriarkala samhället för ”skittråkigt”). Lite senare skriver Wilde att målet med det socialistiska samhället dock inte är socialism, utan individualism. Detta är också en återkommande tanke: I det socialistiska samhället ska inte excentricitet och egensinnighet vara något för den som har råd, utan tillgängligt för alla. Den som vill ska kunna ägna sig åt dans, litteratur och konst.

Men det är inte Wildes idéer i sig som är den stora behållningen med Människans själ under socialismen. Det revolutionära ligger i icke-moraliserandet och det lustfyllda sättet att fantisera fram ett bättre samhälle. I det framtida samhället, skriver Wilde, kommer industriarbetet att vara automatiserat och alla kommer att ligga kors och tvärs i karmosinröda kläder och läsa Dante för varandra hela dagarna.

Själv kommer jag på hur mycket jag saknar denna hållning inom dagens vänster. En socialism som ropar: Fantasin till makten! Som hävdar att tillgång till konst är en demokratisk rättighet. En gång var det en självklar tanke inom arbetarrörelsen. I Sverige skapades Arbetarnas bildningsförbund – ungefär samtidigt som Wilde var aktiv – av just denna anledning.

Givetvis finns det mycket att invända mot Wildes anarkistiskt inspirerade socialism. Till exempel är det inte särskilt troligt att den äregirige och individualistiske Wilde skulle trivas i ett samhälle där ”all konkurrens är utraderad, där bara samarbete finns”.

En annan sak som blir uppenbar när man läser Eagletons pjäs är hur medel­klassig Wildes radikalism var. När tusentals arbetslösa stod och demonstrerade vid Trafalgar Square ska han ha sagt att han absolut inte tänkte delta på grund av lejonen som står staty på platsen: ”Som ni vet tål jag inte naturalistisk konst”. Samtidigt är det just denna lustfyllda snobbism och lättsamma radikalism som är så tilltalande hos honom. Wildes åsikt att konsten var viktigare än livet var inte något som stod i motsats till hans socialistiska övertygelse: snarare var det just det som var hans socialistiska övertygelse.

Som Leandoer påpekar i sin översikt är det i dag svårt att förstå hur Oscar Wilde och de övriga symbolisterna kunde foga samman sitt politiska och konstnärliga program. Det är svårt att tänka sig något mera världsfrånvänt än de sömngångaraktiga prinsessor, trollkarlar och medeltida katedralbyggen de fantiserade om. Men hur konstigt det än låter, skriver Leandoer, ingick prinsessor och katedralbyggen i kampen för ett mera rättvist och jämlikt samhälle. Allting behövde göras om: Ett nytt språk behövdes för ett nytt samhälle.

Symbolisterna skrev fram det som saknades i det kapitalistiska samhället: fantasivärldar mitt i vardagen, stolta hantverkare och människor som arbetade för att växa, inte för den ekonomiska tillväxtens skull. På så sätt förebådar symbolisterna den arbetskritik som blivit populär i vår tid. Jag föreställer mig att de skulle sitta på främsta raden i sina slängkappor och damasker under en föreläsning av Roland Paulsen eller Nina Björk.

Rasmus Landström

KÄLLOR:
Tom Holland: Oscar Wildes familjealbum
Terry Eagleton: Oscar den helige
Kristoffer Leandoer: Slut. Symbolisterna vid tidens ände
Oscar Wilde: Människans själ under socialismen