Skriv om andra journalister! Det är det enklaste och äldsta tricket i boken för att snabbt göra sig ett namn i journalistkretsar.

Viktor Barth-Kron

Viktor Barth-Kron

Inte för att Viktor Barth-Kron behöver det. Med sina ofta småroliga kåserier och krönikor om det politiska livet i huvudstaden och riket i Dagens Nyheter är han redan en vitt uppskattad skribent. Hans blick för det absurda i politiken är ett salt i den svenska politikrapporteringen. Men nu gör han författardebut med en satirisk uppdatering av August Strindbergs Röda rummet. Och visst, nyckelromanen kommer säkerligen att diskuteras flitigt över rosévinsglasen i Almedalen om någon vecka.

Bokens huvudkaraktär Albin Öhrn är ett slags blandning mellan Arvid Falk och författaren själv. En 28-årig pr-kille som längtar efter att göra något meningsfullt med livet. Hans penna upptäcks av ”Rörelsen” och Arvid blir en sorts partispion och propagandist för Socialdemokraterna. Snabbt visar han sig vara skicklig på att agera politisk kameleont som smälter in i alla läger.

Handlingen är dagsaktuell och utspelar sig i ett politiskt instabilt Sverige som styrs av de borgerliga partierna i en ohelig allians med Miljöpartiet. Socialdemokraterna har förlorat tre val på raken och leds av en före detta LO-ordförande som, som av en händelse, har flera gemensamma drag med Karl-Petter Thorwaldsson. Och även här ställer Sverigedemokraterna till politisk oreda.

Romanens Stockholmsmiljöer och – framför allt – persongalleri är lätt förklädda. Gröna gården är namnet på den bar som framför allt huvudstadens unga progressiva tyckare och tänkare samlas på över en after work. Men stora delar av politik-, pr- och journalistkotteriet kommer att känna igen sig. Även Arbetet får sig en släng av sleven.

I boken heter tidningen Brandfacklan och har vissa likheter med Dagens ETC. Chefredaktören är en Göran Greider-typ och tidningen går med mångmiljonförlust varje år men är ändå Sveriges största tack vare obligatorisk prenumerationsanslutning för LO:s medlemmar. På ekonomisidorna är ”aktieutdelning” ersatt med ”stöld från arbetarna”.

Den ironiska och lagom kritiska tonen är genomgående i boken. Politiken beskrivs som ett käbbel, hyckleri och evigt ränkspel. Albin Öhrn flyter ovanpå allt och alla. Lite som i Viktor Barth-Kron själv i de egna DN-krönikorna.

Förutom att skildra det politiska spelet – att någon skulle syssla med politik för att åstadkomma förändring och inte bara för att klättra på karriärsstegen verkar otänkbart! – är Gröna gården en berättelse om en ung mans vuxenblivande. Men även på relationer har Albin Öhrn en avmätt strategisk blick. På papperet är den unga miljöpartisten Johanna en bra flickvän. Några känslor spelar inte direkt in i bilden. Att brinna för något, vare sig det är politik eller en annan människa, verkar liksom mest löjligt. Trots att boken är humoristisk och välskriven leder dess känslomässiga anemi till att mitt intresse för Albin Öhrn falnar. Känn något! Tyck något! För fan!

Den Strindbergska elden var unik, men Gröna gården hade mått bra av om sidorna åtminstone tilläts glöda.

 

LÄS OCKSÅ

Vem är vem i Gröna gården?
Arbetets kulturredaktion har kartlagt persongalleriet, med namn som Åke Knohult (Håkan Juholt), Fälldén (Löfven) och Ida Blaadh (Annie Lööf).

vemarvem4

nyckelroman

grona-garden Gröna gården. Ett slags roman om Sverige Viktor Barth-Kron Volante