Läs Jonna Simas recension: Avmätt satir till rosén i Almedalen

Vem är Vem?
Nyckeln till personerna i Gröna Gården är enbart en fri fantasi från Arbetets kulturredaktion.

Albin Öhrn född 1988, huvudrollsinnehavaren som är en parafras på Röda rummets Arvid Falk. Ett alias för författarenViktor Barth-Kron själv – en slyngel som lätt hamnar i säng med bokens olika kvinnor. Manliga författardebutanters favoritposition.

Markus Baarde, vänsterorienterad kulturskribent på SuperExtra och känd för avvikande meningar och twittervänliga skandalåsikter – Martin Aagård, Aftonbladet som i romanen tycker att ”Hyllningen till den starka individens oberoende är densamma i 30-talets Tyskland som i Henrik Neustadt (Fredrik Reinfeldts) Sverige.

Kurt Bengroth, SD-riksdagsman – Kent Ekeroth – vars alias avslöjar att författaren förmodligen inte röstar på SD.

Carl Brunell, chef på Enheten för kommunikationsanalys, Albin Öhrns chef. Är i en oklar ålder mellan 30 och 50 och driver PR-branschen ett steg till och för långt – påminner om Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm.

Monika Bentham-Schwartz, tidigare fri liberal debattör – Isobel Hadley-Kamptz. ”Anarkism är ju i alla fall roligt på pappret.”

Ida Blaadh, C-ledare – Annie Lööf, som i romanen väcker livet i partiet med ”Välgödd politik”. Vill bada tunna och visa ledarskap.

Magdalena Ek, VU-ledamot i S – Veronica Palm

Mats Falker, chef för näringslivets tankesmedja Momentum – Markus Uvell, fd Timbro-chef. Skildras som en frejdig men skrupellös gamäng som ivrigt fyller på glasen, det enda som kan få högern på gott humör.

Fälldén, ordförande IF Metall – Stefan Löfven. Han blir inte S-ledare i romanen för det blir ju Kålle, alias Pekka. Fällden spelar på likheterna med Fälldin och återkommer till en och samma sak: ”Det är viktigt att prata om jobben.”

Paul Gardiner Svensson, högerman influgen från USA – Roland Poirier Martinsson – en högerkonservativ som vill ha bättre bourbon.

Filip Gredelén (MP) språkrör – Gustav Fridolin. Ständigt redo att ”ta ansvar för Sverige och Sveriges barn i en svår tid.”

Fredrik Gyllencou, vd på samhällsaktiebolaget Communitia – Henrik Borelius, Attendo. Skär guld med täljkniv i välfärden.

Peggy Grönkvist, reporter på politikmagasinet Folder – Maggie Strömberg på Fokus. Sambo med verklighetens Torbjörn Nilsson vars band heter … Peggy Lejonhjärta

Gunvor Heidel, ledare för Fi – Gudrun Schyman, som vinner i På spåret men förlorar valet – även i romanen.

Hans Heimer, radikal redaktör på nystartade LO-tidningen Brandfacklan – Göran Greider. Ser till att byta ut ordet ”aktieutdelning” mot det politiskt korrektare ”stöld från arbetarna” på nyhetsplats. Diktar om nyliberalismens avarter varhelst vänstern för debatten.

Pär-Krister ”Pekka” Hultman, S-ledare – Karl-Petter”Kålle” Thorwaldsson LO-bas. Blir ny S-bas (tvärtemot hur det blivit i verkligheten) – på grund av en charm som är lika obestridlig som svårbegriplig. Får ”kvinnor att bli fnittriga och män att vilja trycka hans hand”.

Anna-Lena Johansson, S-finansministerkandidat – Magdalena Andersson, finansminister. Mal i romanen effektivt ner sina motståndare med hård vänsterretorik. Annars är det likt verkligheten.

Lars MC Johansson, professor och författare – Leif GW Persson. Skriver tjocka böcker om tjocka poliser som löser Palmemordet.

Olle Jönsson, chefredaktör på liberala kvällstidningen Springpojken – Thomas Mattsson, Expressen. Beskrivs som en publicist som är beroende av papperstidningen medan huvudkonkurrenten slår på nätet.

Stefania Kaiser, hyllad ekonomijournalist som fäller vårdbolagsjättarna – Carolina Neurath, SvD. Har skrivit blurb på omslaget.

Åke Knohult, före detta S-ledare som misslyckades – Håkan Juholt. Omnämns nästan inte alls i boken. Ungefär som i socialdemokratin i verkligheten.

Mia von Kvarck, politisk chefredaktör för Generalbladet – Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet. Skildras som en aggressiv nyliberal publicist som dubblar ledarsidan (det enda tidningen på fallrepet har råd med) under vinjetten ”Op-ed”.

Nils Kvartz (M), avgången utrikesminister – Carl Bildt (M), avgången utrikesminister.

Jens Källén, chefredaktör för SuperExtra, den tidigare LO-ägda tidningen – Jan Helin Aftonbladet. En spelbolagsdirektör med tillhörande tidning – agerar under vinjetten ”Business first”. Ägs av norska kapitalister.

Sten Kyrklund, FP-ledare – Jan Björklund, FP-ledare. Under avveckling även i romanen.

Anneli Lindberg Chopra, aspirerande M-ledare och statsminister, förlorar partivalet mot den frejdiga Holmsäter-Lantz – Anna Kinberg-Batra och Catharina Elmsäter-Svärd.

Pierre Monti, vänsterförfattare – Jan Guillou. Menar att det var en israelisk konspiration som låg bakom mordet på Palme.

Henrik Neustadt (M), statsminister – Fredrik Reinfeldt (M), före detta statsminister – som i boken saknar glöd och ryter ifrån i sitt avgångstal: ”När ett land brinner är det inte glöd som efterfrågas.”

Robert Niinistö, radikal vänstersosse och chef på vänstertankesmedjan Manifest – Daniel Suhonen, chef Katalys. (Suhonen skriver blurb på bokens omslag.) ”Livet som rörelseintellektuell är inte enkelt.”

Sven Nilsson, Springpojkens stjärnreporter – Niklas Svensson, Expressen – som gör allt för att synas, framförallt i Almedalen.

Erik Norfeldt, nyliberal debattör – Johan Norberg. ”Vältalig som alltid i fluga och böljande hårman”

Herbert Nycander, chefredaktör på Rikets Allehanda – Peter Wolodarski, DN – skildras mycket hovsamt. Han är författarens chef.

Solveig Ohlin, ny FP-ledare – Birgitta Ohlsson, troligen ny FP-ledare.

Pappheimer, tidigare moderat partisekreterare som sprutar ur sig böcker om ledarskap – Schlingmann, tidigare moderat partisekreterare som sprutar ur sig böcker om ledarskap.

Aurelia Schein, chefredaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Retro – Paulina Neuding, chefredaktör på borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Marie Sordin, f d S-ledare – Mona Sahlin. Används av medier när de vill ha kritiska uttalanden om socialdemokratin.

Magnus Svanholm, högersosse från Stockholms län – Mikael Damberg, näringsminister. Gillar ”marknadsplan för Sverige” och tycker det är synd att inte allt positivt partiet gör tas upp mer.

Sven Olav Svensson, ”borgerlig trubadur, faktiskt den enda kända” – Lars Anders Johansson, borgerlig trubadur, faktiskt den enda kända, Timbro.

Bengt Syrénhäck, mobbad KD-ledare som säger kloka saker som ingen lyssnar på – Göran Hägglund, KD.

Sven Söderén finansborgarråd (M) – Sten Nordin (M), oppositionsborgarråd i Stockholms stad. Men i romanen behåller han makten.

William Varg, reporter på politikmagasinet Folder – Torbjörn Nilsson på Fokus. Skildras som en ulv i fårakläder som ständigt intervjuar men inte alltid berättar att det är det han gör.