Claes-Mikael Jonsson fick en aha-upplevelse när han insåg att rättvisa går att greppa objektivt. – Det var ett stort ögonblick för mig. Annars är det så lätt att säga saker som att det där är kanske rättvisa för dig, men inte för mig, säger han. Foto: Jonas Ekströmer

Claes-Mikael Jonsson fick en aha-upplevelse när han insåg att rättvisa går att greppa objektivt.
– Det var ett stort ögonblick för mig. Annars är det så lätt att säga saker som att det där är kanske rättvisa för dig, men inte för mig, säger han. Foto: Jonas Ekströmer

INBLICK/RÄTTVISA del 5. Direktörer och chefer är överskattade. I rättvisans namn måste vi tänka mer på vilka som får samhället att fungera, anser LO:s jurist Claes-Mikael Jonsson.

Legobitarna flyter ut över vardagsrumsgolvet. Område byggs till område: en saloon, en glassbar, en badanläggning, ett rymdskepp, en borg, några båtar.

Barnet bygger sitt eget samhälle i miniatyr. Lyssnar lite förstrött när vi andra pratar om en kompis eventuella utlandsresa. ”Så rika är de väl inte att de har råd att åka på semester varje år?” säger han och återvänder till pillandet för att få de små plastbitarna dit han vill.

Hur skulle vi vuxna göra om vi på samma sätt stod utanför och skapade vårt eget samhälle? Utan att veta var legofiguren som var just jag skulle hamna? Eller vem som skulle stå i glasskiosken, vem som blev maskinist på båten, vem som stod i avgångshallen i väntan på att genomföra en rymdsemester?

Hur skulle vi utifrån det perspektivet skapa något som vi ansåg blev rättvist för alla?

Filosofen John Rawls uppfann begreppet ”okunnighetens slöja”, som under skapandet av ett rättvist samhälle skulle läggas över vetskapen om kön, etnicitet, bakgrund och utbildning. Om vi inte vet något om människors olika bakgrund och förutsättningar, vad är rättvist då?

Om vi inte visste vem som skulle arbeta som vaktmästare, jurist eller ordförande i LO-borgen i centrala Stockholm, vilka löner vore rättvisa då?

Ingen är värd mer än dubbelt så mycket som någon annan, ansåg LO-ekonomen Rudolf Meidner på 1950-talet, och Claes-Mikael Jonsson som är just jurist på LO är böjd att hålla med.

Så om någon tjänar 20 000 blir det maximala 40 000 kronor?
– Ja, eller kanske tre gånger så mycket. Eller fyra, om vi ska vara realistiska, modifierar han och berättar om en aha-upplevelse i rättvisans namn:

– När John Rawls dog för tio år sedan hörde jag ett radioprogram om honom. Jag insåg att rättvisa inte är något subjektivt, utan något som går att greppa och diskutera objektivt. Den är absolut. Det var ett stort ögonblick för mig. Annars är det så lätt att säga saker som att det där kanske är rättvist för dig, men inte för mig, säger han.

Om någon anser att det är rättvist att en direktör tjänar 200 gånger mer än en arbetare, går det att luta sig mot John Rawls:
– Vad har den här direktören fått för förutsättningar? Kanske beror hans – för det är ju oftast en han – position på att han fötts in i en viss social klass, att han fått ett visst kön, en viss etnicitet, att han getts en viss utbildning. Och var det kanske så att familjen ägde företaget redan innan?

Så är det rättvist på grund av prestation, eller ansvar, att direktören tjänar 200 gånger mer? Förmodligen inte, svarar Claes-Mikael Jonsson och påpekar att han är ”ytterst egalitär”.

På gymnasiet inspirerade dåvarande flickvännens pappa honom i yrkesvalet; han var jurist, utstrålade självsäkerhet och använde fina ord som ”egalt”. Claes-Mikael Jonsson var själv uppvuxen i en arbetarfamilj, och ville också lära sig ”en massa svåra ord”. Under utbildningen märktes skillnaderna i bakgrund:
– Jag hade aldrig sett en lagbok, medan andra fick pappas från förra året. Man skulle kunna tro att har man läst juridik så har man lärt sig vad som är rättvist, men det har man absolut inte.

Även efter utbildningen var han mer attraherad av rättviseaspekten, hur reglerna återspeglar verkligheten och kan förändra den, först som doktorand på Arbetslivsinstitutet, och efter att det lagt ner 2007, som jurist på LO.
– Mitt jobb handlar om att företräda löntagarintressena i gränslandet mellan politik och juridik, säger han, som är äldst av fyra syskon och ser det som sin uppgift att ”i varje given situation se till att det är rättvist”.

Aldrig någonsin har vi varit så beroende av varandra som i dag, anser han, och därför funkar inte uppfattningen ”jag klarar mig själv”:
– Du klarar dig för att du fått utbildning med skattefinansierade medel, för att det finns bussar, vägar, mat i din butik. Du lever i ett enormt beroende och det leder till en enormt viktig lönepolitisk tes: Vi måste dela på produktivitetsökningar. När det går bra för Sverige ska det gå bra för alla, för alla har varit med och bidragit.

– Därför kan man i min värld inte ha uppfattningen att jag uppfann sökmotorn på Google, eller jag uppfann Facebook, alltså ska jag ha alla pengarna själv. Nej, du uppfann inte detta, du lever i en social kontext där Facebook var möjligt eftersom det finns internet. Du får faktiskt dela med dig. Jag är som sagt väldigt egalitär.

För att hålla i gång en stad behövs det en massa arbetsuppgifter som kan uppfattas som okvalificerade, men som är direkt avgörande.
– Ta en tunnelbanechaufför, utan den stannar Stockholm. Eller en som jobbar på Konsum eller Icas lager, som säkerställer att det finns mat i butikerna – det är livsavgörande. Staden är ett organiskt väsen som är beroende av alla delar.

Motargumentet att ansvar måste löna sig ger han inte mycket för.
– Det ansvaret vilar ju på att andra utför arbetet. Det är ett sätt att argumentera men en arbetsplats kan fungera väldigt bra utan chefer.

Kan den?
– Ja, den kan till och med fungera bättre. Ta hela Belgien, som klarade sig utan politisk ledning i mer än ett år. Eller arbetsplatser, de funkar också när chefen inte är där. Behovet av en chef som leder och fördelar arbetet är ofta överdrivet. Folk finner ganska lätt avgränsningar mellan aktörerna. De flesta arbetsplatser hittar sina sätt. Ibland behövs någon som kan agera domare eller medlare men det är utmärkande hur lite sådant behövs. Och varför skulle den personen ha högre lön? Den som inte behöver göra arbetet?

Han säger att alla invanda föreställningar går att riva runt i. Vissa ord blir som självklara kodord för högre lön: ansvar, erfarenhet, utbildning.
– Marknadsvärde är ett sådant ord. Det finns många delar av arbetslivet där marknadskrafter inte har någon bäring. Ju högre cheferna är och ju hög­re lönerna är, desto mer uppenbart är det att det inte finns en fungerande marknad. Det blir ett isolat, säger han, en värld för sig.

– Säg att chefen för Ericsson får åtta miljoner. Finns det ingen som kan göra det för fyra? Jag kan göra det för en miljon.

Kan du?
– Jag säger inte att just jag är rätt person. Men när folk säger att jag inte har rätt utbildning, undrar jag: säger vem? Det är mest människor med liknande uppdrag i andra styrelser, de sätter lön på varandra. Du måste tillhöra kretsen. Ha rätt etnisk bakgrund, familjebakgrund, gått rätt skolor. Det är inte en marknad. Och de där isolaten uppstår lite varstans. Väldigt sällan söker man i blindo utan man har en väldigt klar bild av vem man söker.

Och för att hoppa tillbaka till lego­byg­get. Om vi stod där och skulle bygga ett rättvist samhälle så vore inte sannolikheten för att just min legofigur skulle bli direktör särskilt hög. Och inte heller sannolikheten att vi skulle tycka att den som drog den lotten också skulle få 200 gånger mer i lön än den som hamnade i glasskiosken.

Och om vi stod där för att försöka skapa ett rättvist arbetsliv, skulle vi då bygga ett där människor riskerar livet? Eller ett där folk inte har möjlighet att utvecklas? Ett där vi sänker de allra lägsta lönerna? Ett där några har råd att åka på semester och andra inte?

Vi måste ställa oss frågan, säger Claes-Mikael Jonsson: Hur mycket orättvisa kan vi hantera i en tid där vi är vansinnigt beroende av varandra?

FOTNOT: John Rawls (1921–2002) var en amerikansk samhällsfilosof, professor vid Harvard-universitetet från 1962. Hans mest kända verk är A Theory of Justice (En teori om rättvisa)

LÄS OCKSÅ

• Så tycker arbetsgivarnas förhandlare om rättvisa löner

Läs hela serien om RÄTTVISA här.

Fakta

46 gånger mer än en industriarbetare tjänar de 50 bäst betalda i näringslivets topp. Det är lika mycket som industriarbetaren tjänar under hela livet.

Källa: LO:s rapport Makteliten – i en klass för sig från 2014

Fyrdimensionell rättvisa för löner

Lönebildningens fyra rättvisedimensioner är fördelningen

– mellan löntagare och kapitalägare.

– mellan arbetare och tjänstemän.

– inom LO-kollektivet, inte minst mellan manligt och kvinnligt dominerade områden.

– mellan olika individer inom ett kollektiv.

Ur Vägen till full sysselsättning och högre löner – LO:s kongressrapport till 2016