Filosofen: Varför finns facket?

Rättvisefilosofen Lars Lindblom ­jobbar på en etik för facket. Varför finns ­fackföreningar och vad bör de göra? En nyckel till svaret finns i hur ­anställningskontrakt utformas.

Ett anställningskontrakt är ett ofullständigt kontrakt. Det reglerar att arbetsgivaren får ett jobb gjort och att arbetstagaren får en ersättning. Men det avslöjar inte allt.

Och det är där chefer kan hitta sitt existensberättigande. Det är de som sköter preciseringen av kontraktet.

Enligt liberala teorier om arbetsmarknad krävs det, för att ett kontrakt ska ha skrivits i samtycke, att det skett utan tvång och att man ska vara informerad. Men eftersom vi inte vet hur framtiden på jobbet artar sig, kan vi inte ha samtyckt fullt ut. Därför behövs en transparens. Beslut måste tas på ett schyst sätt och gå att påverka

– Det behövs en mekanism som gör att man kan säga stopp till det oaccep­tabla. Då verkar fackföreningar lämpliga. Det är det jag håller på med nu, säger rättviseforskaren och filosofen Lars Lindblom, vars pågående forskningsprojekt heter Vad bör fackföre­ningar göra

Fram till 2018 ska han bryta ny väg inom företagsetiken, för inom filosofin har teorier om fackföreningar lyst med sin frånvaro.

– När fackklubben ska förhandla om arbetsvillkor är det kanske inte en filosof som behövs i första hand. Men man behöver filosofin för att fundera över sin roll i samhället, och för att bemöta argumenten mot facket. Kampen om idéerna spelar roll, om inte nästa vecka så om tio, tjugo år.

Marknadsliberala tankesmedjan Timbro är bra på att ge ut filosofi. Vänstersidan ligger 25 år efter, även om det börjar hända saker nu, anser Lars Lindblom.
Hans uppdrag är en politisk-filosofisk normativ teori (det vill säga hur det bör vara) om facket.

Varför bör det finnas fackförening­ar? Vad bör de göra? Hur ska facket tänka kring avvägningar: äldre kontra yngre, lönestrukturer, olika former av anställningar? Och vilken inställning bör staten ha till fackföreningar: gynna, motverka, vara opartisk mot?

– En etik för facket är vad jag skissar på nu, säger han.

När han frågar sig vilken relation staten ska ha till fack och arbetsgivare ifrågasätter han samtidigt själva frågan.

– Särskilt från nyliberalt håll är det en märklig uppfattning att det viktiga är relationen mellan organisationer. Ett argument som att facket har oproportionerligt stor makt, måste för dem kokas ner till att det handlar om individerna i organisationerna. Men att säga att individer får bestämma för mycket på bekostnad av cheferna, är ett svårare argument än att säga att en LO-pamp har för mycket makt.

Argumenten för och emot facket är ofta inte mycket bättre än ”facket är bra” respektive ”facket är dåligt”. Särskilt ”bra”-sidan har dåligt utvecklade argument, anser han.

För filosofen handlar det egentligen inte om vem som tycker vad, utan om vilka argument som finns och funkar och vilka som går ihop. I arbetet kan han inte, som annars, börja i tusentals år av referenslitteratur, utan får utforska genom att ”pussla lite här och där”.

Så du kan inte gå till LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och be om hjälp med argumenten?

– Jo, det skulle jag jättegärna göra, men han har kanske inte tid. Jag letar med ljus och lykta efter input, efter skäl för och emot fackföreningar för att resultatet ska bli så bra som möjligt.

Att arbetsplatser behöver vara rättvisa är de flesta överens om. Forskning visar att det skapar effektivitet, vilket borde räcka långt.

– Plus att vi gillar rättvisa; vi tänker, lever och argumenterar som att rättvisa är ett viktigt värde. Det är ingen som säger: ”Jag tycker att det ska vara orättvist på jobbet”. Det enda sättet att säga det är i väldigt kryptiska omskrivningar.

Men bland dem som säger sig ”brinna för rättvisa” – om vi googlar – återfinns fler på den politiska vänstersidan.

– Det är på sätt och vis en ny utveckling. Jag läser Per Wirténs bok om DN:s tidigare chefredaktör, Herbert Tingstens sista dagar. Jag hade bilden av en tråkig liberal farbror, men jag inser att idén om ett jämlikt samhälle fanns hos honom och hos stora delar av borgerligheten under lång tid.

Att samhället behövde jämlikhet och skulle lyfta dem som var svaga var inte tvistefrågan, utan hur det skulle göras: Var planhushållning, socialism vägen?

– Det blir tydligt att det under 1980- och 90-talen skedde en tydlig svängning så att högern fokuserar på frihet och vänster fokuserar på – ibland tyvärr mumlar om – jämlikhet.

Det var vid tiden för den uppdelningen han själv blev politiskt intresserad – och kanske därför hans intresse för rättvisa uppstod.

Det finns ett klassiskt argument mot rättvisa som lyder: Om alla ska ha det lika bra, är det bättre att alla har det dåligt än att några har det bra? När Lars Lindblom var i 20-årsåldern talade argumentet till honom. Rättvisa framstod länge som ett konstigt och fluffigt begrepp.

– Jag tyckte kanske att frihet var viktigare än jämlikhet.

Sedan läste han rättviseteorier och insåg att det finns tusen idéer om vad jämlikhet är som inte råkar ut för de invändningarna, att alla ska ha det dåligt.

John Rawls är hans favoritfilosof och hans rättviseteorier har varit centrala från 1971. Rawls utgår från hur det skulle se ut om vi bara hade opartiska skäl när vi kom överens och har idén om att det går att jämställa med att vi är okunniga om allas förutsättningar. Det är en liberal teori i grunden – vilket inte är jämförbart med dagens svenska Folkparti påpekar Lars Lindblom – som börjar med att slå fast att alla behöver politiska och civila rättigheter: yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet. Och alla måste ha lika möjligheter. Skillnader i förutsättningar får inte bero på klass, kön, etnicitet utan bara på medfödd talang och ambition.

– Det går inte att mecka med människors talanger, det går inte att omfördela Zlatans talang, säger Lars Lindblom som i sin avhandling om rättvisa anställningskontrakt också förutsätter dessa grundläggande lika rättigheter och förutsättningar.

John Rawls anser att politiken och ekonomiska system ska vara utformade så att de som har det sämst ska ha det bättre än i varje annat system. Det tillåter vissa skillnader, vissa farliga eller jobbiga jobb kommer ingen att vilja göra om man inte får mer betalt. Men ojämlikhet i samhället kan bara berättigas om lägstanivån blir så hög som möjligt.

– Så det där med att det är rättvist om alla får det sämre stämmer inte, säger Lars Lindblom.

Nu är rättvisa allt annat än ett fluffigt begrepp för honom.

– Dessutom är det kanske mer klart och tydligt än frihet. Ju mer jag håller på med politisk filosofi desto oklarare blir begreppet frihet.

Läs hela serien om RÄTTVISA här.