Vissa skillnader är ofrånkomliga. Men ojämlikhet i samhället kan bara berättigas om lägstanivån hålls så hög som det bara är möjligt, anser filosofen Lars Lindblom - ett resonemang han baserar på sin favoritfilosof John Rawls idéer. Foto: Pontus Lundahl

Vissa skillnader är ofrånkomliga. Men ojämlikhet i samhället kan bara berättigas om lägstanivån hålls så hög som det bara är möjligt, anser filosofen Lars Lindblom – ett resonemang han baserar på sin favoritfilosof John Rawls idéer. Foto: Pontus Lundahl

Rättvisefilosofen Lars Lindblom ­jobbar på en etik för facket. Varför finns ­fackföreningar och vad bör de göra? En nyckel till svaret finns i hur ­anställningskontrakt utformas.

Ett anställningskontrakt är ett ofullständigt kontrakt. Det reglerar att arbetsgivaren får ett jobb gjort och att arbetstagaren får en ersättning. Men det avslöjar inte allt.

Och det är där chefer kan hitta sitt existensberättigande. Det är de som sköter preciseringen av kontraktet.

Enligt liberala teorier om arbetsmarknad krävs det, för att ett kontrakt ska ha skrivits i samtycke, att det skett utan tvång och att man ska vara informerad. Men eftersom vi inte vet hur framtiden på jobbet artar sig, kan vi inte ha samtyckt fullt ut. Därför behövs en transparens. Beslut måste tas på ett schyst sätt och gå att påverka

– Det behövs en mekanism som gör att man kan säga stopp till det oaccep­tabla. Då verkar fackföreningar lämpliga. Det är det jag håller på med nu, säger rättviseforskaren och filosofen Lars Lindblom, vars pågående forskningsprojekt heter Vad bör fackföre­ningar göra

Fram till 2018 ska han bryta ny väg inom företagsetiken, för inom filosofin har teorier om fackföreningar lyst med sin frånvaro.

– När fackklubben ska förhandla om arbetsvillkor är det kanske inte en filosof som behövs i första hand. Men man behöver filosofin för att fundera över sin roll i samhället, och för att bemöta argumenten mot facket. Kampen om idéerna spelar roll, om inte nästa vecka så om tio, tjugo år.

Marknadsliberala tankesmedjan Timbro är bra på att ge ut filosofi. Vänstersidan ligger 25 år efter, även om det börjar hända saker nu, anser Lars Lindblom.
Hans uppdrag är en politisk-filosofisk normativ teori (det vill säga hur det bör vara) om facket.

Varför bör det finnas fackförening­ar? Vad bör de göra? Hur ska facket tänka kring avvägningar: äldre kontra yngre, lönestrukturer, olika former av anställningar? Och vilken inställning bör staten ha till fackföreningar: gynna, motverka, vara opartisk mot?

– En etik för facket är vad jag skissar på nu, säger han.

När han frågar sig vilken relation staten ska ha till fack och arbetsgivare ifrågasätter han samtidigt själva frågan.

– Särskilt från nyliberalt håll är det en märklig uppfattning att det viktiga är relationen mellan organisationer. Ett argument som att facket har oproportionerligt stor makt, måste för dem kokas ner till att det handlar om individerna i organisationerna. Men att säga att individer får bestämma för mycket på bekostnad av cheferna, är ett svårare argument än att säga att en LO-pamp har för mycket makt.

Argumenten för och emot facket är ofta inte mycket bättre än ”facket är bra” respektive ”facket är dåligt”. Särskilt ”bra”-sidan har dåligt utvecklade argument, anser han.

För filosofen handlar det egentligen inte om vem som tycker vad, utan om vilka argument som finns och funkar och vilka som går ihop. I arbetet kan han inte, som annars, börja i tusentals år av referenslitteratur, utan får utforska genom att ”pussla lite här och där”.

Så du kan inte gå till LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och be om hjälp med argumenten?

– Jo, det skulle jag jättegärna göra, men han har kanske inte tid. Jag letar med ljus och lykta efter input, efter skäl för och emot fackföreningar för att resultatet ska bli så bra som möjligt.

Att arbetsplatser behöver vara rättvisa är de flesta överens om. Forskning visar att det skapar effektivitet, vilket borde räcka långt.

– Plus att vi gillar rättvisa; vi tänker, lever och argumenterar som att rättvisa är ett viktigt värde. Det är ingen som säger: ”Jag tycker att det ska vara orättvist på jobbet”. Det enda sättet att säga det är i väldigt kryptiska omskrivningar.

Men bland dem som säger sig ”brinna för rättvisa” – om vi googlar – återfinns fler på den politiska vänstersidan.

– Det är på sätt och vis en ny utveckling. Jag läser Per Wirténs bok om DN:s tidigare chefredaktör, Herbert Tingstens sista dagar. Jag hade bilden av en tråkig liberal farbror, men jag inser att idén om ett jämlikt samhälle fanns hos honom och hos stora delar av borgerligheten under lång tid.

Att samhället behövde jämlikhet och skulle lyfta dem som var svaga var inte tvistefrågan, utan hur det skulle göras: Var planhushållning, socialism vägen?

– Det blir tydligt att det under 1980- och 90-talen skedde en tydlig svängning så att högern fokuserar på frihet och vänster fokuserar på – ibland tyvärr mumlar om – jämlikhet.

Det var vid tiden för den uppdelningen han själv blev politiskt intresserad – och kanske därför hans intresse för rättvisa uppstod.

Det finns ett klassiskt argument mot rättvisa som lyder: Om alla ska ha det lika bra, är det bättre att alla har det dåligt än att några har det bra? När Lars Lindblom var i 20-årsåldern talade argumentet till honom. Rättvisa framstod länge som ett konstigt och fluffigt begrepp.

– Jag tyckte kanske att frihet var viktigare än jämlikhet.

Sedan läste han rättviseteorier och insåg att det finns tusen idéer om vad jämlikhet är som inte råkar ut för de invändningarna, att alla ska ha det dåligt.

John Rawls är hans favoritfilosof och hans rättviseteorier har varit centrala från 1971. Rawls utgår från hur det skulle se ut om vi bara hade opartiska skäl när vi kom överens och har idén om att det går att jämställa med att vi är okunniga om allas förutsättningar. Det är en liberal teori i grunden – vilket inte är jämförbart med dagens svenska Folkparti påpekar Lars Lindblom – som börjar med att slå fast att alla behöver politiska och civila rättigheter: yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet. Och alla måste ha lika möjligheter. Skillnader i förutsättningar får inte bero på klass, kön, etnicitet utan bara på medfödd talang och ambition.

– Det går inte att mecka med människors talanger, det går inte att omfördela Zlatans talang, säger Lars Lindblom som i sin avhandling om rättvisa anställningskontrakt också förutsätter dessa grundläggande lika rättigheter och förutsättningar.

John Rawls anser att politiken och ekonomiska system ska vara utformade så att de som har det sämst ska ha det bättre än i varje annat system. Det tillåter vissa skillnader, vissa farliga eller jobbiga jobb kommer ingen att vilja göra om man inte får mer betalt. Men ojämlikhet i samhället kan bara berättigas om lägstanivån blir så hög som möjligt.

– Så det där med att det är rättvist om alla får det sämre stämmer inte, säger Lars Lindblom.

Nu är rättvisa allt annat än ett fluffigt begrepp för honom.

– Dessutom är det kanske mer klart och tydligt än frihet. Ju mer jag håller på med politisk filosofi desto oklarare blir begreppet frihet.

Läs hela serien om RÄTTVISA här.

Lars Lindblom om ...

... att personer från fattigare länder jobbar för låga löner i Sverige. Är det en orättvisa om de får mer än i hemlandet? – Där kommer företagsetiken för fackföreningar in. Vad är det faktiska problemet? Är problemet att vi haft åtta procents arbetslöshet alldeles för länge? Eller är personen outbildad och behöver utbildning? Ofta har problemet en annan lösning. – Beredvilligheten att göra det sämre för dem som redan har det jävligt knapert är stor. – Hellre att butiksbiträden med låg lön får lägre lön, än att vi för en rimlig penningpolitik. Eller hellre att vi sänker lönerna för folk som ligger en bra bit under medellönen, än att vi tar betalt för att låna pengar och bygga en fungerande järnväg. Det är en ofantligt märklig uppfattning för mig. Det är helt uppenbart att med en fungerande finans- och penning­politik skulle vi ha lägre arbetslöshet. – Jag tror inte att det går att hitta argument för att fackföreningar aldrig ska gå med på sänkta löner. Det kan kanske vara så att världen är så jäklig, att det enda som hjälper är att sänka lönerna för dem som redan har låga löner. Men det finns en alldeles för stor vilja att börja i den änden, om och om och om igen. … att hantera att människor tigger på städernas gator: På vägen hit frågade en kvinna mig om jag ville köpa en tidning. Jag sa nej. Sedan frågade hon om jag kunde bjuda henne på en kopp kaffe. Jag sa nej. Sedan stod jag i fiket för att köpa en kopp kaffe till mig, och kunde inte med det. Jag gick tillbaka. Frågan om hjälp hade blivit så liten och konkret och nära min vardag, tror jag: Hon fick 40 kronor, lika mycket som min finkaffe kostade. Många med mig plågas nog av att orättvisan i världen blir så påtaglig. Hur ska vi ställa oss till personer som ber om pengar? – En del av den här oklara obehagskänslan är att gör man något, så blir det en obehaglig social relation som man inte har verktyg för att hantera. Det är konstigt, det kan man förstå. Men det verkar inte vara något som berättigar att inte ge när man kan. Det håller inte att säga att problemet borde ha lösts någon annanstans. – Eller ännu värre: Jag kan inte hjälpa alla, så jag hjälper ingen. Personer som har det problemet torde svälta ihjäl. För det finns inget du kan göra allt av. Du kan inte läsa alla böcker, du kan inte äta all mat, du kan inte andas all luft. Det är samma resonemang. Men en del kanske tycker att det rättvisaste är att välfärden löses med skatter, inte allmosor? – Jo, men det hjälper ju inte. Den uppenbara lösningen på att männi­skor från andra länder är så fattiga att de kommer hit, är ju inte att vi höjer skatterna. Det vore bra på många sätt om vi ändrar välfärdssystemet här, men det löser inte grundproblemet.   … individuella löneförhandlingar: – På mitt jobb har vi individuell lönesättning. Alla ska själva förhandla sig till bättre lön. I lönesamtalen brukar chefen säga: Jag har förhandlat med 48 andra, jag har fått den här potten från min chef. Jag blir frustrerad över att låtsasförhandla. Det är en jättekonstig utveckling att skaffa sig en fackförening för rätten att få förhandla själv, det är en lite för lång väg. – Men medlemmarna är kanske mer och mer individualister, varenda en är smartast i världen och kan göra det bättre själv.