Den sista sommaren min mamma var frisk satt vi på en skärgårdsbåt på väg ut till landet, med var sitt ­wienerbröd och kaffe i plastmuggar. Då sa mamma plötsligt:

”Jag är så glad att det gått så bra för dig. Jag är så stolt.”

Jag höll andan och sa ingenting. Nickade lite bara. De orden hade aldrig uttalats tidigare, även om jag aldrig betvivlat mammas kärlek.

Det är det som författaren Majgull Axelsson ger uttryck för i Ann Charlott Altstadts intervju i veckans nummer av Arbetet. När du är sprungen ur arbetarklassen ska du bli något men inte tro att du är något.

Den kulturen härstammar från rädslan att förlora. Barn fostras till klassresa, men om de drar i väg för långt kanske man inte duger längre, som mamma eller pappa. Kanske lämnar ungarna för gott? Åker till en värld där jag aldrig varit.

Plus, glöm aldrig att det finaste som finns, det är att vara arbetare.

Det spännande i Altstadts intervju handlar om arbetarklassens ok och styrka. Om hur det gick till när Majgull blev en så firad författare.

Mamma jobbade i äldrevården. Minns inte om hon fick arbetskläder. Fick hon inte det var hon nog förbannad.

Nu har Madeleine Karlsson från Leksand till sist fått som hon ville. Kammarrätten i Göteborg slår fast att det inte bara är så att anställda i hemtjänsten ska bära arbetskläder. De ska också bekostas av arbets­givaren.

Människorna, majoriteten kvinnor, ska alltså slippa bekosta skyddet för sig själva och för de äldre mot smittor i form av olika kroppsvätskor.

Underbart!

Att ingen tänkt på det förut? I traditionellt manliga yrken är det sällan något snack.

Men ”smuts” som kvinnor utsätts för rankas lägre, eller ses till och med som obefintligt, jämfört med dyngan i manliga yrken.

Ge nu dessa, för vår välfärd, nödvändiga kämpar vettiga villkor. Det är minst sagt på tiden.