En blandning som fungerar

 

Coca-cola har skapat ett nytt framgångsrecept, konstaterar ­juryn som gav Industrins ­jämställdhetspris 2015 till dryckesjätten i ­Jordbro. Receptet är inte hemligt den här gången

Och inte heller särskilt komplicerat: Blanda ihop lika många kvinnor som män och låt dem jäsa ihop i normal fabrikstemperatur. Se bara till att kvinnorna inte sjunker ner till botten under föräldraledigheterna.

Ett sätt att hindra detta är att tillsätta ett rejält kryddmått lönepåslag under ledigheterna, oavsett hur många och långa de blir. Ett annat sätt är att befordra kompetenta mammor mitt under mammaledigheten.

Det är precis vad som har skett på Coca-cola enterprises Sverige AB. I dag består ledningsgruppen av hälften kvinnor, hälften män, och minst varannan nyanställd är en kvinna.

Jämställdhetsarbetet kom i gång på allvar för några år sedan i ett läge där det slutade fler kvinnor än det anställdes, berättar ­Josabeth Brudvik, personalchef för lager, produktion och distribution. Tillsammans har avdelningarna nästan halva personalstyrkan på drygt 800 män och kvinnor av 41 nationaliteter och alla tänkbara religioner.

– Vi kom fram till att många hade svårt att kombinera jobbet med att vara småbarnsförälder och att vi måste göra något åt det.

Bland annat infördes en ny mejlpolicy som säger att ingen ska få mejl efter kontorstid. Det är en order från vd:n. Han vill motverka en företagskultur där man ska ha svar direkt, vilket stressar upp de anställda, inte minst småbarnsför­äldrarna.

– Vd:n är en fransman som är väl uppfostrad i svensk jämställdhet.

Coca-cola är inte bara en dryck, det är också en symbol för den amerikanska drömmen och USA:s dominans i världspolitiken. Koncernen har i dag över 151 000 anställda i stort sett över hela världen.

Fabriken i Jordbro har sannolikt den bästa arbetsmiljön inom koncernen. Det syns redan vid huvudingången där det står på en stor neonskylt att det inte ­varit ­någon arbetsolycka här på 171 dagar.

– Senaste olyckan med sjukfrånvaro var en liten halkolycka vid en trappa för exakt 171 dagar sedan, förklarar personalchefen. Vi firar varje gång vi får hundra olycksfria dagar. Rekordet är 271 dagar.

Josabeth Brudvik tar emot Arbetet i en mötessal tillsammans med Emina Qundos, som är enda kvinnliga teamledaren, och ”glasdrottningen” Biljana Tadic, som är enda kvinnan vid glaslinjen.

En stund senare ansluter också labbassistenten Ida Ljubez, som sitter med i Livs klubbstyrelse. Hon påpekar att den ökade jämställdheten lika mycket är ett resultat av det fackliga arbetet.

– Vi är involverade i samtliga rekryteringar och lönekartläggningar.

Kvinnorna sitter i rad bredvid var­and­ra och konstaterar lite skämtsamt att de är en spegelbild av mångfalden i fabriken – en har muslimsk bakgrund, en katolsk, en ortodox, en tror inte på någon gud alls.

Men på jobbet verkar de bara ha en religion, som skulle kunna heta ”arbetskamratskap” eller ett gränslöst systerskap som växt fram ur det gemensamma slitet på fabriksgolvet genom åren. De har varit med sedan starten 1997.

Det finns mycket värme och humor i samtalet både när de pratar sinsemellan och med chefen, som hellre vill höra kvinnornas åsikter än själv lägga ut texten.

Det råder ett kamratligt klimat i hela fabriken, försäkrar de. Alla möts med respekt oavsett bakgrund och religion. I matsalen kan man njuta av fläsk och halalmat sida vid sida. Och de två bönerummen, som kallas ”de andliga rummen”, är öppna för alla.

Runt fredagsbönen blir det dock mest muslimer som kommer dit.

– Det syns på alla skor som står utanför vid den tiden, säger personalchefen.

– Det enda som det kan bli bråk om här är när folk hejar på olika fotbollslag, skämtar Biljana Tadic.

Å andra sidan uppstår samma bråk också hemma hos henne. Hon hejar på Hammarby, medan maken råkar vara hängiven AIK:are.

Kvinnorna uppskattar alla satsningar på jämställdheten, i form av flexibla scheman anpassade till småbarnsföräldrar och flera nystartade nätverk där kvinnorna bland annat får lära sig att marknadsföra sig själva.

– Vi kvinnor tenderar att stå tillbaka, vi måste bli bättre på att sälja in oss själva, säger Emina Qundos och alla i rummet nickar instämmande.

Vi tar trappvägen ner till produktionshallen och lagret, som tillsammans är lika stora som elva fotbollsplaner. Det hänger en varningsskylt vid varje trappa som säger att man ska hålla i räcken och gå ett trappsteg i taget.

– Vi är hjärntvättade när det gäller säkerheten, konstaterar Biljana Tadic.

Ett tiotal truckar kör kors och tvärs mellan gigantiska högar av drycker på lagret, som svarar för hela Sveriges konsumtion i tio dagar och därför måste fyllas på dygnet runt.

Det ser riktig farligt ut när truckarna svischar förbi varandra i hög fart innan de försvinner bland de ofantliga läsktornen. Men personalchefen försäkrar att det inte är någon fara.

– Ser du de röda markeringarna? De är till för att truckförarna ska sänka farten och sakta in varje gång de närmar sig ett sådant område, för att undvika kollisionsrisk.

I produktionshallen rullar miljontals flaskor och burkar i en rasande fart längs sju linjer som var för sig påminner om en bergochdalbana. På en liten elektronisk dosa vid burklinjen står ”100. 002 b/h” vilket betyder att här just nu framställs över hundratusen burkar i timmen. Bullernivån är så hög att vi måste ha hörselskydd trots att det rör sig om ett kort besök.

Zeljko Jovanovic, som håller uppsikt över pet-linjen, har jobbat här i 17 år. Han tycker att Coca-cola har förtjänat jämställdhetspriset.

– Här bryr sig arbetsgivaren om de anställda. Vi får många utbildningar och mycket stöd uppifrån. I synnerhet kvinnorna. Och det är de verkligen värda.

Biljana Tadic tackar för komplimangen och tycker att fabriken borde fått minst två priser till.

– Ett för mångfalden och ett för arbetsmiljön.