Foto: Janerik Henriksson

Johan Järvklo, IF Metalls klubbordförande på Scania.                                              Foto: Janerik Henriksson

 

163 000 industrijobb har försvunnit sedan 2000. Industrin har fortfarande inte återhämtat sig efter finanskrisen. Allt fler talar om att Sverige avindustrialiseras.

I dag släpper IF Metall två nya rapporter om Sverige före, under och efter finanskrisen. Den ena heter Industrilandet Sverige. Det finns en tanke bakom titeln.

– Vi vill markera att vi har en industri i Sverige, vad som än sägs i debatten. Vi är beroende av den, säger Maja-Malin Ekelöf, som har skrivit rapporten.

Efter 2007 går kurvorna åt fel håll. Produktionen och investeringarna minskar. Mindre av forskning och utveckling sker i Sverige. Produktiviteten ökar inte som förr, något som även Svenskt Näringsliv uppmärksammar i en rapport i dag.

Långt fler än 163 000 jobb har försvunnit.

– Industrins underleverantörer bland tjänsteföretagen drabbades ännu hårdare av finanskrisen. Sysselsättningen minskade mer än i industrin. 2010 försvann 130 000 jobb i och utanför industrin. Frågan är om de kommer tillbaka, säger Almegas chefsekonom Lena Hagman.

Industrin hade drygt 550 000 anställda 2013. Ovanpå det tillkommer 20 000 bemanningsanställda. Antalet har ökat kraftigt efter finanskrisen. Industrin är bemanningsbranschens största kund.

Johan Järvklo är klubbordförande på Scania i Södertälje.

– Vi har haft en våldsam tillväxt av bemanningsföretag. När det var som värst tangerade vi 30 procent inhyrd personal bara i monteringen, som mest 1 000 personer. Det är svårt att förklara varför företagen har behov av denna enorma flexibilitet, anser han och pekar på att antalet som fick sluta under Scanias värsta kris på 80 år var 463 visstidsanställda.

Till det här kommer outsourcing och fler konsulter.

Mellan 2000 och 2006 ökade produktiviteten i industrin med sju procent om året. Sverige var med i världseliten. Efter 2006 är ökningen betydligt lägre, men jämfört med andra länder ligger Sverige hyfsat till.

Allt är inte elände. Den ökade produktiviteten, det vill säga tillverkningen per anställd, talar för en positiv framtid. Stora satsningar på forskning och utbildning liksom välutbildad arbetskraft är ytterligare ett par plus i kanten. Bara Japan har fler akademiker bland vanliga anställda utan chefstitlar än Sverige. Samförstånd mellan fack och arbetsgivare är ytterligare en fördel.

Men sjunkande investeringar och krympande satsningar på forskning och utveckling inger oro, liksom elevernas val i skolan. Det behövs fler ingenjörer och CNC-operatörer än vad som utbildas i dag. Osäkerhet om elförsörjningen är ett annat orosmoln.

IF Metalls andra rapport av Ellika Olsson Aas handlar om 20 storföretag. Där jobbar en fjärdedel av förbundets medlemmar. De blir färre för varje år som går. Jobben i storföretagen blir fler – men inte i Sverige.

Sedan 2000 har personalstyrkan utanför Sverige ökat med 19 procent, delvis på grund att storföretagen har köpt andra företag. Samtidigt har jobben i Sverige minskat med 21 procent.

Storföretagens svenska fabriker exporterar främst till Europa. Eurokrisen drabbar därmed svenska jobb.

Frågan är vad som kan få storföretag att behålla, eller ta hem, tillverkning till Sverige. Det blir ämnet för en kommande IF Metall-rapport.

Det behövs en ny industrialisering av Sverige. Det är slutsatsen i rapporten Industrilandet Sverige.

Industrijobben kvar i Tyskland

• Fler jobb försvann i Sverige än i övriga EU efter finanskrisen. I Tyskland är antalet industrijobb det samma i dag som före krisen. Där, till skillnad från i Sverige, gick staten in med stöd när arbetstiden kortades. • IF Metall tappade 61 000 yrkesarbetande medlemmar mellan  2007 och 2013. • Västsverige har flest anställda i industrin – drygt 140 000 2011, eller minus nästan 20 000 på fem år. Bara i Göteborgs kommun jobbar knappt 40 000 människor i industrin. • Industrin är lönsam, även om lönsamheten inte är lika stor som under rekordåren före finanskrisen.