De spelar volleyboll för att det är kul och för att träffa kompisar. Men tack vare sin idrottsförening har ensamkommande flyktingkillarna i Mjölby också fått kontakt med svenskar.

Fredagkväll i Mjölby. Gatorna är mörka och tysta men i Dackeskolans idrottshall skrattar och tjoar 15 killar i 20-årsåldern. De spelar volleyboll, en populär sport i Afghanistan. Det är där de är födda och har växt upp. Till Sverige har de kommit ensamma, många har varit på flykt i flera år och levt under påfrestande och otrygga förhållanden i flera länder på vägen hit. Några har bott i Mjölby fem år nu, andra betydligt kortare.

Gholam Husseini. Foto: Stefan Jerrevång

– Det är ett par nya med i kväll, det påverkar vårt spel såklart, att det är första gången för dem. Men de kommer att komma in i det, säger Gholam Husseini.

Han är ordförande i Afghansk kulturförening i Östergötland, och den som varit drivande för att bilda föreningen.

– Från början hette vi Mjölby Volley­bollförening, men den föreningen gick i konkurs. Alla betalade inte medlemsavgiften.

De vill ha kul och träffa vännerna. Det är det som volleybollen två gånger i veckan handlar om för Gholam Husseini och hans kompisar. Samma anledning som får en massa människor att trava iväg hemifrån med träningsväskan varje vecka.

– Det är bra för kroppen också. Jag tränar på gym de andra kvällarna, säger Zaker Ibrahimi.

Alla killarna i laget har bott på Prästgårdslidens ungdomshem, några bor där nu. Det är dit ensamkommande flyktingungdomar kommer när de flyttar till Mjölby. Där får de stanna tills de fyller 18 och blir myndiga.

– Det sköna med att bo själv är att du får sova när du vill. På boendet gällde det att vara hemma 22 på vardagar och 24 på helger, lika för alla, skrattar Gholam.

Men när han, och andra killar, flyttade ut till egna lägenheter hade de inget att göra efter skolan.

– Då fick vi hjälp av personalen och en kille på kommunen att bilda kulturföreningen så vi kunde boka och hyra lokal.

– Det blir ett tomrum för ungdomarna när de lämnar boendet. De är mittemellan barn och vuxna. Svenska ungdomar är inte heller helt vuxna när de är 18, säger Nore Tellrot som jobbar på Prästgårdslidens ungdomsboende.

Zaker Ibrahimi som tränar mycket på gym, är också fena på volleyboll. Ett tag spelade han i ett lag i Linköping. Men det blev för långt att resa och medlemsavgiften var för dyr.

Afghansk kulturförening har låga medlemsavgifter. När föreningen var ny kom det några svenska män och kvinnor som också ville spela volleyboll. Men efter ett tag slutade de, de sa att de hade ont om tid.

 

Ali Hosseini.

Kanske kände de på samma sätt som Ali Hosseini när han ville spela fotboll. Personalen på boendet tipsade honom om ett av Mjölbys tre lag, alla spelar i division fyra.

– Det var bara svenskar där, de var så tysta. De pratade inte med mig, jag kände mig ensam, berättar han.

Men sen började han i Turabdin FC, döpt efter en stad i Turkiet.

– Där spelar turkar, araber och svenskar, det är roligt!

Turabdin har tre träningar i veckan. Ali Hosseini är mittback eller forward. Och han har gått domarkurs steg ett.

–Jag vill döma för Fifa!

Det är svårt att veta om han skojar eller är allvarlig. Det saknas inte ambitioner i det här gänget.

Volleybollen med landsmännen vill Ali Hosseini inte missa. Det är avslappnande att få skoja och prata på dari, en form av persiska som är officiellt språk i Afghanistan.

Hamid Mohamadi kommer sent till träningen, han har jobbat natt. Han är robotskötare på ett av Mjölbys större företag, BT, som tillverkar truckar.

Flera ensamkommande flyktingungdomar har fått jobb på orten tack vare medlemmar i Mjölbys Rotaryförening. Åtta Rotarymedlemmar har engagerat sig ideellt i verksamheten Avanti.

Genom Avanti får de som lämnat boendet men fortfarande går i skolan läxhjälp, teoridrillning inför körkort, och annat som föräldrar annars brukar stötta med. Kommunen organiserar och pengar kommer från Migrationsverket.

Gunnar Mångsbo fungerar som mentor och är en av dem som pluggar med killarna. Han är pensionerad personalchef från BT.

– De här killarna är väldigt ambitiösa, de sliter hårt och vill absolut ha jobb. Men jag säger till dem att utbildning också är bra.

Nivån på språkkunskaperna är varierande. Gunnar är säker på att någon kommer att bli civilingenjör. Några kan inte läsa eller skriva på sitt eget modersmål och har det svårare med svenskan.

– Vi är tvungna att snacka svenska annars får vi inget jobb och klarar oss inte själva. Var och en måste kämpa, säger Gholam Husseini. Han har fyllt 21 och går sista året på ett gymnasieprogram inriktat mot finsnickeri.

Både Avanti och de gode män som ungdomarna får så fort de kommer till Sverige är viktiga för att de delar med sig av sina nätverk.

För att få körkort till exempel, måste du ha en handledare som vill köra med dig. Det kan inte personalen på ungdomsboendet göra. Att gå i körskola är för dyrt, så det behövs mycket privat körning. Och ett körkort är guld värt – både för att söka jobb och för friheten.

Gholam klarade uppkörningen på första försöket och teorin på tredje. Ibland tar han sin bil och åker till Göteborg för att hälsa på kompisar.

– Men efter några dagar blir det tråkigt och jag längtar tillbaka till Mjölby.

En stor anledning till att han trivs så bra är nog verksamheten Ny på landet.

– Ny på landet hittade vår förening. De kom och träffade oss när vi spelade volleyboll.

Gholam berättar entusiastiskt om allt som Ny på landet ordnar: paddling, skidåkning, tipspromenader, fisketurer, svampplockning. Nästa helg ska de som vill följa med på älgjakt.

– Ungdomarna älskar Ny på landet. Så fort det blir dags för läger frågar de: när ska vi anmäla oss? Det är roligt att träffa nytt folk, lära känna svenskar. Och att lära sig vilka svampar man kan äta.

– I skolan när det har varit lov brukar lärarna ofta fråga: vad har ni gjort på lovet? Många har åkt bort med sina föräldrar, gjort saker, vi hade inget att säga. Nu har vi det, nu har vi aldrig tråkigt.

Ny på landet är ett projektstöd från EU för att utveckla landsbygden. EU står för 70 procent av finansieringen och kommunen för 30 procent.

Jeanette Unér är verksamhets­ledare.

– Vi har väldigt få invandrare på landsbygden jämfört med i de större städerna. Vi försöker ge dem lokal­kännedom och kontakt med de männis­kor som bor här. Vi sammanför dem med olika föreningar.

Gholam har fått jobb i projektet, sedan två månader har han en anställning på 30 procent. Hans uppgift är att värva deltagare.

Jeanette Unér är glad att ha fått förstärkning.

– Vi behöver nya krafter och idéer, Gholam är perfekt för det här jobbet.

Och volleybollagets framtid?

Kanske hittar man en tränare som kan lyfta laget, kanske kan man anmäla ett lag till Korpen. Om Gholam och de andra lär sig från etablerade föreningar hur man kan ordna aktiviteter som ger pengar.

Anna Fredriksson