Brevväxlingar mellan två intellektuella – oftast manliga – berömdheter, nyfikna på varandra, är en litterär genre i sig. August Strindbergs korrespondens med tyske filosofen Nietzsche i slutet av 1800-talet och Håkan Juholts mejlande med författaren Jerker Virdborg är bara två exempel.

I bästa fall blir det kittlande voyeurism. Men det blir lätt en uppvisning i formuleringskonst snarare än det förtroliga meningsutbytet.

Det förra hemfaller den slovenske filosofen och kulturella, ja, ikonen, Slavoj Žižek lätt åt i sin brevväxling med Pussy Riot-medlemmen Nadezhda Tolokonnikova. Kontakten upprättades medan hon plågades i ett arbetsläger i Sibirien som straff för Pussy Riots ”huliganism” – ett punkframträdande med udden riktad mot Putin och ortodoxa kyrkan i Moskvas Frälsarkatedral 2012.

Žižek ber vid ett tillfälle till och med om ursäkt för sin mästrande ton om politisk teori. Han kommer på sig själv med att Tolokonnikova har fått betala ett högt pris för att ha utfört idéerna i praktiken.

Den udda duon skriver till varandra om filosofi, aktivism och behovet av en mer demokratisk demokrati och kapitalism. Intressantast blir det i Nadyas beskrivningar av arbetslägrets vidrigheter: slavarbete 17 timmar om dygnet och ruttna potatisar och utspädd mjölk till mat. Ryssland håller på att regrediera till medeltiden, menar hon. Ändå fortsätter väst att på olika sätt samarbeta med landet. Till oss läsare ställer hon den moraliskt brännande frågan: När övergår samarbetet i ett stöd av förtrycket?

Fackbok

comradely Comradely Greetings: The Prison Letters of Nadja and Slavoj  Nadezhda Tolokonnikova och Slavoj Žižek Verso Books