Sista rapporten från Majs skurhink öppnar mina ögon

”Att inte komma sig för är farligt.” Detta mantra som ekar i Majs huvud genom decennierna. Som får henne att ställa sig och laga ordentliga, välplanerade, varierade måltider dag ut och dag in. Som får henne att putsa mässingen, sätta pepparkaksdegen och kånka blodiga lakan till tvättstugan. Detta mantra som håller tankar på armslängds avstånd. Det är hennes fängelse – och hennes räddning.

Lika mycket som jag har fascinerats av Kristina Sandbergs oomtvistliga litterära begåvning har jag också irriterat mig på Maj, i trilogins två första delar: Att föda ett barn och Sörja för de sina. Hennes passivt aggressiva sätt, hennes oförmåga att säga det hon tänker åtminstone halvhögt, hennes martyrliknande anpassning till det hemmafruliv hon aldrig riktigt valde.

Det är jag som har varit dum, inte Maj. För när Kristina Sandberg nu avslutar sin trilogi med Liv till varje pris – som sträcker sig från tidigt 50-tal till månlandningens era – faller fjällen från mina ögon. Kanske krävdes det att Maj konfronteras med sin egen tids omvälvande förändringar för att min anakronistiska läsart skulle komma i ljuset? När kvinno­rörelsen växer fram ger det Maj ångest. Här har hon efter många års möda lyckats muta in ett område – hemmet, köket – som hon behärskar fullt ut, och så säger omvärlden plötsligt att det inget är värt? Hennes våndor är sådana att de går att ta på där de stiger upp från boksidorna.

Kristina Sandberg har gjort ett mastodontarbete med att skildra det kvinnoliv som gick från att vara norm till att få sitt värde devalverat. För den ängsliga klassresenären Maj var feminismen hotfull, men för oss feminister i dag är hon en nödvändig påminnelse om att vara försiktiga med hur vi fäller våra domar över historien. ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”, står det i romanen. Så är det. Jag kommer att sakna Maj.

Therese Eriksson