De sydafrikanska lantarbetarna krävde och fick högre löner vid en strejk häromåret. Men stigande levnadsomkostnader åt snabbt upp ökningen. Foto: Thembi Lucket

De sydafrikanska lantarbetarna krävde och fick högre löner vid en strejk häromåret. Men stigande levnadsomkostnader åt snabbt upp ökningen. Foto: Thembi Lucket

 

Sydafrika är som en tidsinställd bomb som när som helst kan explodera, säger två fackliga lantarbetare som är på Sverigebesök. Landets arbetsmarknad har präglats av mord, fattigdom och  strider mellan facken där partiet ANC spelar en huvudroll.

trevorchristians– Det råder ett herre och slav-förhållande fortfarande på jordbruken, säger Trevor Christians som är generalsekreterare för det lilla lantarbetarfacket CSAAWU.

Trots att det var tjugo år sedan apartheidsystemet avskaffades finns såren kvar.

– Ojämlikheten är massiv. 87 procent av jordbruksmarken ägs av 35 000 vita farmare, säger Trevor Christians.

För två år sedan deltog de i en stor lantarbetarstrejk. Det var en strejk som växte fram ur ett djupt missnöje. Lantarbetarna i Sydafrika var arga för att de knappt klarade sig på lönen.

– Det var en konflikt som tog fart utan att någon organisation stod bakom, sen hjälpte vi och andra fack och föreningar till, säger han.

De strejkande krävde att lönen skulle höjas från 65 rand per dag till 150. Till slut enades parterna om en dagslön på 105 rand, motsvarande 70 svenska kronor.

Lönen höjdes visserligen men lantarbetarnas standard höjdes knappt alls.

– Efter att lönen höjdes så höjdes även priset på bostäder och elektricitet och det blev inte mycket kvar, säger Trevor Christians.

Nu har han och fackets vice generalsekreterare Karel Swart rest till Tyskland och Sverige för att söka stöd för sitt fackliga arbete.

CSAAWU har 2000 medlemmar som är organiserade på lantbruk i närheten av Kapstaden – Kannaland, Langeberg, Ouerberg och Cape Metro. Ett stort problem för dem har varit att ta sig ut till jordbruken. Det saknas kollektivtrafik och det enda sättet har tidigare varit att hyra en buss eller ta taxi. Livsklubben på Orkla Foods i Örebro stödjer fackligt arbete i Sydafrika sedan flera år och har samlat in pengar så förbundet kan köpa in 35 cyklar så att medlemmarna i facket kan ha kontakt med varandra.

karelswartKarel Swart säger att Sydafrika nu sitter på en tidsinställd bomb. Det är mycket oroligt inom fackföreningsrörelsen, men även regeringspartiet ANC svajar.

Den stora fackliga centralorganisationen Cosatu har en nära facklig-politisk samverkan med regeringspartiet ANC. Flera fackliga ledare har också gått över till partiet.

Men missnöjet mot ANC har växt. Dels på grund av en rad korruptionsskandaler, dels på grund av att partiet inte kunnat leva upp till de stora förväntningarna på att skapa bättre levnadsvillkor.

För Cosatu har det blivit ett problem.

Flera fack, som det tidigare mäktiga industrifacket Num, står regeringen nära och har därför kommit med modesta krav under avtalsförhandlingarna.

Medlemmarna har varit besvikna på de anspråkslösa kraven och i stället börjat stödja andra fack. Inom Cosatu har flera medlemmar strömmat över till ett annat industrifack, med det snarlika namnet Numsa. Det är ett fackförbund som nu håller på att bilda ett eget politiskt parti eftersom de är missnöjda med ANC.

Samtidigt pågår det en strid inom facket, om vilka förbund som ska organisera vilka yrkesgrupper.

Utanför centralorganisationen Cosatu har det dessutom växt fram mer militanta fack, som gruvfacket Amcu. Vid flera tillfällen har interna fackliga stridigheter utmynnat till våld och i vissa fall mord.

Oroligheterna nådde sin kulmen för två år sedan vid gruvbolaget Lonmins platinagruva i Marikana. Två fackförbund låg i konflikt med varandra men under oroligheterna sköt polisen ihjäl 34 demonstranter.

– Det är en händelse som har förändrat den sydafrikanska arbetarrörelsen i grunden, säger Karel Swart.

sydafrikabanderoll