EU: Minimilönen väcks till liv igen

I flera år har den infekterade frågan om en EU-minimilön verkat död och begraven. Men nu ser den ut att ha återuppstått, som en odödlig zombie som kravlat sig upp ur graven för att så split mellan facken i Europa.

Det var länge en brännhet fråga. Vissa fack i Europa stred för att införa en och andra – som de nor­diska länderna och Italien – var helt emot.

I slutet av 2011 såg det dock ut som om Europafacket lyckats begrava de interna stridigheterna om en EU-minimilön i en kompromiss. Den sa att lönebildningen är en nationell fråga, men att lönerna i vissa länder borde luta sig mot europeiska rådets rekommendationer, och frågan dödförklarades. Men nu rör sig liket.

I Syd- och Östeuropa pyr missnöjet med sjunkande löner. I somras kom ett utspel som återupplivar frågan. Den tillträdande ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, sa att han kan tänka sig att införa minimilöner på EU-nivå. Några konkreta förslag från EU-kommissionen finns inte. Men från andra håll har det tidigare lanserats tankar om att en EU-minimilön borde sättas till 50 procent av medel­lönen i respektive EU-land, alternativt 60 procent av medianlönen.

Fack i flera länder har anledning att gnugga händerna åt Junckers ­utspel.

– I Frankrike och Storbritanni­en är facken mycket nöjda med systemet med minimilöner och ser gärna en sådan på EU-nivå, säger Line Eldring på det norska forskningsinstitutet Fafo, som skrivit en rapport om EU-ländernas syn på lönesättning.

I Syd- och Östeuropa är man också positiva till en sådan. Dock på andra grunder. I Rumänien och Bulgarien är dagens minimilön drygt åtta kronor i timmen. I Polen klagar facken på att minimilönerna sjunker. En EU-reglerad lägstalön hoppas facken ska dra upp lönerna i deras länder.

Men de fackliga kollegerna i Norden och Italien är inte alls lika positiva.

I Sverige vill inte någon av parterna ha en minimilön.

– Att stövla in med en europeisk minimilön är som att storma in med en elefant i en porslinsbutik, säger Sverker Rudeberg på Svenskt Näringsliv.

– Vi är helt emot det här. Det går emot vår arbetsmarknadsmodell, säger Loa Brynjulfsdottir, chef för LO:s internationella enhet.

I Norden har frånvaron av statlig inblandning gjort parterna starka. Systemet har bidragit till att hålla både löner och produktivitet uppe. Att gå in med EU-regleringar sätter hela bygget i gungning.

Visserligen står det i EU-fördraget att unionen inte ska blanda sig i lönerna i de enskilda länderna men de senaste åren har det funnits en rörelse inom unionen mot just detta.

EU-kommissionen har kommit med ”rekommendationer” där de ger sin syn på just lönerna vilket antyder att de vill ha en större kontroll över löntagarnas villkor. Dels av sociala skäl, dels av ekonomiska skäl. Junckers utspel om minimilöner kan ses som en förlängning av detta.

Att det inte är tillåtet för unionen att ge sig in i lönesättningen är inte heller av Gud givet. Det talas ständigt om att riva upp och göra om EU-fördraget. Innehållet kan förändras, även om det krävs att alla länder går med på det.

Luca Visentini på Europafacket säger att unionen ska hålla sig borta från lönebildningen, men samtidigt sjunker lönerna och något måste göras och det är bra om vissa kan få upp sina lägsta löner genom att hänvisa till europeiska uppgörelser. Den gamla kompromissen består alltså. Frågan är bara hur länge. Nästa höst håller Europafacket kongress i Paris. Det är inte helt osannolikt att tillställningen hemsöks av en gammal facklig zombie.