I valspurtens sista suck kom så oppositionens efterlängtade valmanifest. Det innehöll det förväntade löftet om höjda tak i a-kassa och sjukförsäkring. Klassisk socialdemokratisk politik därtill, höjt barnbidrag, satsningar på infrastruktur, utbildning av unga och arbetslösa och dessutom mer pengar till skolan.

Det återstår att se om Socialdemokraterna lyfter efter detta eller om partiet fortsätter att stadigt stampa på drygt-30-procent-gränsen.

2014 års valrörelse har från alla inblandade partier präglats av utspel på utspel, små löften och gamla löften i repris, varningar och tal. Det går runt i väljarnas skallar. Vem var det nu som ville satsa mest på lärarlöner och vem ville ha minst klasser?

Och från både regering och opposition betonas det heliga löftet, krona för krona. Det påminner om gammal, hederlig arbetarklassfostran: Hel och ren.

Det där med flärd, kultur och drömmar kan stå åt sidan. Här ska minsann inte ges en spänn över statsbudgeten till reformer, trots att Sverige och dess invånare skriker efter lyft i vården, en rejäl upprustning av järnvägsspåren, fler anställda i skolan, utbildning av arbetslösa. Och trots att diverse nationalekonomer påpekar att det vore helt okej och till och med önskvärt för Sverige att låna till reformer i nuläget.

Vad ska man med en god ekonomi till om man inte använder sig av den?

Det är inte bara jag som känt frustration de senaste åren över den försiktigt tassande socialdemokratiska politiken, nästan skugglikt lik alliansen.

Det blåser vänstervindar. Både borgerliga och social­demokratiska väljare är rejält trötta på att Sverige har ett av världens mest kapitalistgenerösa system för vård, omsorg och skola. Skattepengar går direkt in i riskkapitalisters ficka. Med lite fingertoppskänsla och tro på politikens kraft borde Socialdemokraterna kunna plocka upp betydligt fler missnöjda väljare. Det är som om Socialdemokraterna resignerat och vant sig vid att motståndaren sätter dagordningen.

Men ändå. Socialdemokraternas manifest skiljer sig från allianspolitiken. Reinfeldts alliansgäng lovar reformstopp, ställer invandring mot välfärd, fortsätter att tjata om arbetslinjen, straffbeskattar pensionärer och låter arbetslösa och sjuka betala skattesänkningar för välbeställda.

Stefan Löfven dissar inte framtiden på samma sätt som Fredrik Reinfeldt.

Att vilja utbilda människor är inte samma sak som att isolera dem i fas 3 eller att föra över skattemedel till ökade vinster för de arbetsgivare som ändå skulle anställt människor under 25 år. Att ge arbetslösa en något mer ekonomiskt anständig tillvaro innebär en tro på deras förmåga och arbetsvilja.

Socialdemokraterna har idéer. Alliansen skräms och satsar på budskapet ”Du vet vad du har men inte vad du får”.

Att Alliansen satsar på skrämseltaktik märks inte minst på Fredrik Reinfeldts förändrade attityd. Den milt överseende, lite bussiga statsmannen har förvandlats till en aggressiv, attackerande terrier.

”Du är inte värdig statsministerposten”, fräste han till Stefan Löfven i Aftonbladets parti­ledardebatt.

Är det värdigt en statsminister att gläfsa så mot oppositionens främsta företrädare?

Johanna Kronlid