Med breda visionära penslar målar Stefan Löfven i sitt Almedalstal upp det samhälle som ska skapas efter en socialdemokratisk seger i höstens val. Och strängt taget har alliansen redan berett vägen för dessa ganska yviga visionära drömmar som Löfven förmedlar.
Med tung retorik kan han lugnt luta sig mot den politiska stämning som alliansen själva skapat, och som Löfven beskriver i orden ”Man saknar inte kon förrän moderaterna har privatiserat den”.
Ändå överraskar några punkter i talet.
De tre faktiska vallöften som Löfven nämner, att nå lägst arbetslöshet i EU senast 2020, att minska inkomstklyftorna och utradera hälsoklyftorna, och att svensk skola ska befinna sig bland EU:s främsta redan om fem år, är alla tre områden som det socialdemokratiska utredningsmaskineriet nu jobbar frenetiskt med.
Här formas just nu konkreta förslag, varav ett, om hur skolan ska förbättras genom tidiga insatser speciellt för dem som behöver extra stöd, presenterades tidigare under söndagen.
Men här framträder också jämställdhet som ett mycket prioriterat område i Löfvens tal.
Att feminism nu står högt på dagordningen för Socialdemokraterna är tydligt, men Löfven nöjer sig inte med att i allmänna termer tala om ökad jämställdhet.
Han skjuter i stället in sig på de negativa effekter för jämställdheten som alliansens politik har skapat, och som LO sedan länge har pekat på.
För att nå verklig framgång i jämställdhetsarbetet måste jobbskatteavdragets starkt omfördelande effekt från kvinnor till män upp på bordet och Löfven nämner helt riktigt också pensionssystemets starkt könsdiskriminerande effekter.
Genom en tydlig politik för rättvisa förs också en konkret jämställdhetspolitik.
Stefan Löfven i Almedalen i dag. Foto: Henrik Montgomery
Men här finns också något mer.
Löfven vill dessutom ha en uttalad och tydlig jämställdhetsreform för hela arbetslivet. Som gör heltid till norm. Som sätter stopp för staplade visstidsanställningar, som stoppar undervärderingen av kvinnors arbete och som avskaffar delade turer.
Det är inga små löften och ser vi till historien är det närmast en revolutionerande omdaning av den socialdemokratiska politiken. Visserligen har ambitionen och retoriken funnits där redan tidigare.
Men stopp för delade turer var något som dåvarande sjuksköterskefacket, SHSTF, drev redan på 1960-talet. Sedan dess har vi företrädesvis haft socialdemokratiska regeringar som i stort sett helt undvikit frågan.
Det ska bli mycket intressant att följa dessa frågor och arbetet för en jämställdhetsreform efter valet.
