Mer bostadslån – mindre företagslån
Efter finanskrisen har vi gång på gång fått höra försäkringar om det stabila svenska banksystemet. Och ofta har politiker och myndigheter i samma andetag sett anledning att höja de så kallade kapitalkraven på bankerna.
Bakgrunden till kravet är att bankerna sammanlagt har lånat ut pengar som motsvarar värdet av vad den svenska ekonomin producerar på nära fyra år. Något som motiverar att kraven på svenska banker är högre än i andra länder. Men faktum är att de svenska storbankernas ägare har mindre egna pengar satsade i verksamheten sett till storleken på utlåningen än utländska bankirer.
Hur går det ihop?
Orsaken är att finansieringen av bankverksamhet inte mäts med samma mått som annan affärsverksamhet. I många stora börsföretag brukar ägarnas insats – det så kallade egna kapitalet – motsvara hälften av tillgångarna, men bankerna lever i en egen värld.
Storbankernas ägare står för ett kapital som motsvarar mindre än fem procent av tillgångarna. Alltså, för ett miljonlån står Nordeas ägare för drygt 40 000 kronor. Resten av pengarna har banken lånat från någon annan. Det innebär en belåningsgrad som ligger långt under det bolånetak som de flesta bostadsspekulanter brottas med. Och eftersom det är det egna kapitalet som ska ta stöten när verksamheten gör förluster innebär det att bankernas krockkudde är minst sagt snålt tilltagen.
Men som sagt, bankerna lever i en egen värld. De omtalade kapitalkraven mäter inte ägarnas satsade pengar i förhållande till hur mycket pengar som lånats ut – utan det egna kapitalet i förhållande till de riskvägda fordringarna. Något som går under namnet kärnprimärkapitalrelation bland de invigda.
Finessen med detta mått ligger i hur riskerna vägs. Lån som uppfattas medföra mindre risk kräver mindre insats från ägarna. Mätt på detta sätt har storbankerna blivit betydligt stabilare efter finanskrisen.
Men förbättringen har bara till en mindre del drivits av att ägarna skjutit till mera pengar eller låtit storvinsterna stanna kvar i bankerna. Siffrorna har framförallt snyggats till genom att bankerna stuvat om i lånen som utfärdas – och inriktat sig på lån som uppfattas som mindre riskfyllda.
I praktiken har det inneburit mer utlåning i de nordiska länderna och mindre i Baltikum, samt fler bostadslån och färre företagslån. Därutöver har den uppmätta kapitalförstärkningen kommit genom att storbankerna i allt större utsträckning tillämpar sina egna modeller för att mäta lånens risk. Något de kan göra efter Finansinspektionens godkännande.
Att siffror som friserats på detta sätt inte nödvändigtvis bäddar för tryggare banker inser de flesta.
