Fri kärlek, nudism, vegetarisk mat, ett naturnära liv. Det var idealet för dem som startade kollektivet Monte Verità kring år 1900.

Alternativrörelsen för 100 år sedan var inte så olik den i dag. Kristina Mattsson har sett den ”ganska underbara” filmen Freak Out! om ett gäng överklassungdomar vid sekelskiftet 1900, som hoppar av hela skiten. 

En kollega, född på 1970-talet, frågar sig hur man ska kunna bevisa att man är intellektuell nuförtiden. Han hade stått och stirrat på sina samlingar av creddiga magasin, och insett att han inte längre visste varför han sparat dem. Snygga ryggar i rött och grönt som tills alldeles nyligen varit starka bärare av hans identitet. Men samlare av materiella ting, tänkte han där vid hyllan – är inte de lite… märkliga?

Ludvig Rasmusson, krönikören och författaren, räknnade en gång ut årshyran för den golvyta en ärvd byrå kräver. På tio år blev det astronomiska summor. Bättre att sälja byrån, bo på liten yta och få pengar över, propagerade han. Det där var nog mer än tio år sedan, och måste ha skildrat en förändring som börjar bli väldigt tydlig nu. Där vid de numera meningslösa samlingarna, vid det fallande intresset för att äga en bil och uppsvinget för vintage och annat återbruk.

Den urbana medelklassvärlden håller på att bli mindre materiell. Farfars bokhyllor med Strindbergs samlade verk i skinnband försvann för längesen. Nu har pocket­böckerna blivit en förbrukningsvara som går till pappersinsamlingen tillsammans med annonsblad och gamla tidningar.

Däremot hade Rasmusson fel i att mindre boende­ytor skulle bli följden. För status visas fortfarande med spatiösa, statushöjande, egenägda inomhusytor. Skillnaden är att de ska vara tömda. I stället för att betala årshyra för antika byråer, betalar den som har råd ännu mer för att inte förvara någonting alls, för att kunna gå genom tomma rum.

Man tror ju att den här långsamt groende antimateriella utvecklingen som nu blommar ut, började med Rasmussons generation av 1968-hippies, men då har man fel.

En av rottrådarna skildrar den svenske regissören Carl Javér i sin ganska underbara dokumentärfilm Freak Out!, fortfarande tillgänglig på Folkets Bio. Den skildrar alternativrörelsens födelse kring sekelskiftet 1900.

Fem överklassungdomar vill inte vara med längre. De mår illa av sin samtid, industrialismens följder, den ökande materialismen och alla konventioner de måste leva upp till. De hoppar av hela skiten och grundar kollektivet Sanningens berg – Monte Verità i södra Schweiz. Där idkar de fri kärlek, vägrar äta kött, klär sig bekvämt som bönderna och drar till sig tidens ledande intellektuella.

Monte Verità blev som Hollywood. Alla celebriteter var där. Författaren Hermann Hesse, psykoanalytikern Carl Jung, dansaren Mary Wigman.

Kanske drar filmen liknelsen med nutiden lite väl hårt, men det är roligt gjort. Gamla fotografier och animationer, röster och ljud för oss tillbaka i tiden. Man slipper ansträngda scener där enkla miljöer gestaltas bland numera välputsade fasader och av välnärda statister som klär ner sig till fattiga. Här skapar tidens bilder, ljud och material närvaron.

Som alla grupper slet Monte Veritá med inbördes konflikter och trycket från omvärlden. Men mycket hände där som kanske är en delförklaring till att meningslösheten i min kollegas samlingar numera är synlig.

Kristina Mattsson