Alliansens ledamöter i Konstitutionsutskottet KU låter partipolitiska överväganden gå före konstitutionella när de vägrar ställa sig bakom majoritetens kritik mot statsminister Reinfeldt i granskningen av Nuon-affären.
Att dåvarande näringsministern Maud Olofsson skulle prickas var väntat.
Med tydliga övertramp mot gällande regler fanns inget annat val för KU än att rikta kritik mot henne, en kritik som också de borgerliga ledamöterna ställde sig bakom, men med en lite mjukare formulering.
Den stora frågan gällde dock statsminister Fredrik Reinfeldts del i turerna kring Nuon. Där blev den grundläggande frågan vilka krav man kan ställa på en statsminister att se till att samarbetet och kommunikationen inom regeringen fungerar.
Och naturligtvis måste dessa krav ställas oerhört högt.
Regelverk och rutiner kring kommunikation mellan ministrar måste helt enkelt fungera så bra att ingen minister ska kunna genomföra Sveriges genom tiderna största kontantaffär utan att ens nämna det för statsministern.
Det är Sveriges regering det handlar om, inte ett löst kompisgäng som kan byta några ord om de råkar träffas i en korridor.
Det minsta man kan begära är därför att ledaren för en regering ser till att kommunikationen mellan departementen och inom regeringen fungerar.
Det har inte Reinfeldt gjort.
KU:s prickning när det gäller brister i kommunikationen inom regeringskansliet är därför i högsta grad berättigad.
Det är synd att alliansens ledamöter politiserar KU så mycket att de inte vill ställa sig bakom denna självklara prickning med det uppenbara skälet att det är en moderat och inte en socialdemokratisk statsminister det gäller.
