Högre inflation kan mota istiden
Västvärlden kan vara på väg mot en ny ekonomisk istid med långvarigt svag tillväxt och hög arbetslöshet.
Den varningen har nyligen levererats från två verkliga tungviktare på den internationella nationalekonomiska stjärnhimlen: USA:s förre finansminster Larry Summers och nobelpristagaren Paul Krugman. Tesen vilar på två iakttagelser.
1. Återhämtningen efter finanskrisen har varit ovanligt klen och segdragen.
2. Inte ens saftiga bubblor på it- och bostadsmarknaden lyckades före krisen framkalla rejäla högkonjunkturer med tillhörande inflationstryck och nedpressad arbetslöshet. För trots historiskt sett låga räntor har den allmänna efterfrågan inte tagit fart på allvar, vare sig före eller efter krisen.
Upphovsmännen hämtar inte oväntat sin huvudinspiration från hemmaplan och andra stora ekonomier, men på dessa punkter gäller huvuddragen även för svenska förhållanden. Bristande efterfrågan har gjort att den blågula arbetslösheten inte dykt under 5,5 procent på över 20 år.
Men vad beror västvärldens klena efterfrågesug på?
Summers och Krugmans förklaring är att real-räntan – den vanliga (nominella) räntan minus inflationen – som är förenlig med full sysselsättning har fallit till en bra bit under noll. Det skulle alltså krävas negativa realräntor för att alla som vill och kan ska få ett jobb. Men eftersom det i praktiken är omöjligt att sänka styrräntan under noll så kan Riksbanken med sitt räntevapen inte – ens om den skulle vilja – föra oss tillbaka till full sysselsättning.
Knäckfrågan blir givetvis varför det nu krävs lägre räntenivåer än tidigare för att få fart på efterfrågan. På den punkten har dock debatten inte nått längre än gissningsstadiet:
Lägre befolkningstillväxt skulle kunna ligga bakom att företagen väljer att investera mindre eller i långsammare takt. Påståenden om trögare teknisk utveckling och dess följdverkningar surrar också i luften. Och därtill kan utvecklingen mot ojämnare inkomstfördelning utgöra en hämsko på efterfrågan, eftersom mer av inkomst-erna numera går till hushåll som konsumerar en lägre andel av sin inkomst.
Däremot är enigheten större om vad som krävs för att undvika permafrosten, om nu Summers och Krugman skulle ha rätt. En höjning av inflationsmålet – säg från dagens två procent till fyra – skulle göra det möjligt att pressa ner realräntan och kanske nå de nivåer som krävs för full sysselsättning. Ett annat sätt är att kompensera för den svaga privata efterfrågan genom mer offentliga investeringar inom infrastruktur och välfärd.
Och eftersom det i utgångsläget finns ett överskott både på kapital och arbetskraft skulle sådana satsningar inte behöva gå ut över något annat.
