Han har byggt sandslott i tio år

Han bygger sandslott. Moise Madalin släpar upp hinkar med havsvatten från Atlanten och blöter sanden. Med spadar, små knivar och penslar skulpterar han försiktigt fram slotten ur sanden. I tio år har han hållit på.

Först på Mallorca. Dit åkte han då han inte längre klarade sig i Rumänien. Han mötte en tysk på stranden som visade hur han skulle göra. Den första figuren blev en liten sandkrokodil.

– Du har talang, sa tysken till mig. Sedan dess har jag gjort det här.

Krisen märktes dock tydligt. Turis­ter­na gav allt mindre. För två år se­dan åkte han till Los Cristianos på Te­­ne­rif­fa. Där har han stått sedan dess. Dag som natt. Det tar två dagar att bygga ett slott men 20 sekunder att rasera det.

– Värst är alla fulla män­ni­skor på nätterna som får för sig att de ska riva det.

Moise Madalin turas om att vakta med två kompisar. På morgonen klockan sju börjar hans pass. Han sitter på stranden till klockan fem då hans kompis avlöser. Vid midnatt är det den tredje kompisens tur.

Så rullar det på. Sju dagar i veckan. Något avbrott är det inte tal om.

– Hur skulle jag då få pengar?

Kring den blå plasthinken framför slottet ligger enstaka cent och euromynt. Det ser magert ut, men på en månad får de in cirka 6 000 kronor per person.

– Det här ger mer pengar än att jobba i Rumänien, säger han.

En äldre kvinna hälsar från strandpromenaden ovanför. Trots att det är 20 grader varmt har hon en vinröd, stickad kofta. Hon frågar hur han har det i dag och sticker sedan till honom en stor ask invirad i en plastpåse.

– Ein bisschen schokolade, säger hon.

Då hon gått säger han att det finns bra människor. Sådana som hjälper. Sedan finns de andra. De som inte förstår. De som tar upp sin kamera och går vidare utan att ge något.

– Vad tror de jag håller på med? Att jag sitter här för att det är skoj?

Och de som skrattar och hånar då de ser hur lite pengar det är i hinken.

– Men vad ska jag göra åt det? Det här är mitt jobb.

Han säger att förr fanns tre grupper i samhället: rika, medelklass och fattiga.

– Nu finns bara två. Rika och fattiga.

Han berättar att vissa promenerar på strandpromenaden med klockor värda 100 000 kronor.

– Jag kan inte fatta det. Att män­ni­skor kan köpa så dyra klockor när det finns familjer som inte har någonstans att bo eller knappt får mat. Människor behandlas sämre än djur.