Flaggorna vajar och helikoptrarna surrar när demonstrationen sakta sätter sig i rörelse i Stockholmsförorten Kärrtorp.
Det blir en värdig manifestation mot nazistiskt våld där sammanhållningen runt budskapet är tydligt.
Kärleksfulla skyltar med ord som ”Tillsammans är vi starka”, ”Demokrati” och ”Vår stad” vajar i tåget ner mot Kärrtorps IP, och lite här och där syns skyltar som endast är smyckade med ett enda ord: ”Kärrtorp”.
Den lilla förorten har blivit ett begrepp, en symbol för sammanhållning och rätten för alla att få säga sin mening. Det är som om själva ortnamnet ”Kärrtorp” denna dag har tagit över och inbegriper allt som det gamla begreppet ”Folkhemmet” länge stod för.
Mellan 15 000-20 000 personer vandrar i gemenskap ned mot Kärrtorps IP. Representanter från alla politiska partier utom Sverigedemokraterna snubblar med de övriga nedför backen.
Det är en sådan dag då man kan bortse från kommentarer om vilka politiker som borde vara med men som inte finns på plats. Det är en sådan dag då man kan bortse från Expressenkrönikören Britta Svenssons ord om att allt ändå bara är ett vänsterarrangemang.
En sådan här dag, då 15 000-20 000 människor sluter upp för demokrati och yttrandefrihet, och mot nazistiskt våld, kan åtminstone de flesta av oss sätta oss över ”vanliga” motsättningar och fördomar och vila i förvissningen om att alla deltagare, unga och gamla, män som kvinnor, miljöpartister, folkpartister och centerpartister, står upp för varje människas lika värde och rättigheten att uttrycka sin åsikt på ett litet torg i en förort söder om Stockholm utan att bli attackerade med fysiskt våld.
Det är det som kallas att värna demokratin
.
