Krimi: Katarina Wennstam

Nej, jag protesterar inte alls mot att Svenska Deckarakademin utsåg Christoffer Carlssons noir-deckare Den osynlige mannen från Salem (Pirat) till årets bästa svenska kriminalroman. Carlsson borde ha prisats redan 2010, då han debuterade med thrillern Fallet Vincent Franke (2010.)

Men årets pris hade lika gärna kunnat gå till Åke Edwardson som i sin nya polisroman Marconi Park – den har jag skrivit om tidigare på Arbetet/kultur – återfått sin flyhänta berättarförmåga (då tänker jag inte minst på hans sätt att skriva, själva språket; Edwardsons noga avvägda användande av ord, längden på meningar och stycken, antalet kommatecken och punkt.)

Fast allra helst kunde Deckarakademins svenska pris i år ha fått gå till Katarina Wennstam för hennes nya roman Stenhjärtat (Bonniers). Också den här gången har Wennstam blandat socialreportage med krimi. Resultatet är en lika fasansfull som mänsklig skildring av ”Shaken Baby Syndrome”. Alltså misstänkt spädbarnsmisshandel – eller om ordet ska sättas mellan citattecken: ”misshandel”.

Datum: den 16 december. Gloria, sex månader, kommer in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med mamma, pappa och två storebröder. Gloria lever– men knappt. Hon är medvetslös. Genast skickas hon till intensiven och sen till röntgen. Plåtarna visar att Gloria har en blödning i hjärnan. Hur uppstod hjärnblödningen? Olycka eller – faktiskt – misshandel?  Uppträder inte pappan väldigt konstigt? Eller kan det vara mamman? För inte kan det väl vara någon av pojkarna, vad tyckte de om sin lillasyster? Och så berättar mamman att häromdagen satt hon i bilen då hon blev påkörd bakifrån och hon var stressad och hade inte spänt fast Gloria så flickan for ur barnstolen… Vad har hänt, egentligen?

Katarina Wennstam beskriver hur vårdpersonalen ska agera: vid blotta misstanken om att ett barn kan ha farit illa skickas en anmälan till socialtjänsten som i sin tur kontaktar polisen. Därmed kommer huvudpersonerna från första delen, Svikaren (Bonniers, 2012), av Wennstams nya trilogi in i handlingen: Charlotta Lugn, kriminalkommissarie, Theodor Dahlgren, åklagare på Familjevåldsenheten och nu knuten till Barnahuset, samt – inte minst – Shirin Sundin, advokat och i den här romanen särskild företrädare för barnet, den lilla flickan Gloria i respiratorn.

Wennstam skriver krimi med ett syfte och mål. Hon använder skönlitteratur som ett medel – eller vapen, som man sa på 70-talet – för att skildra samhället. På nätet ser jag att vissa recensenter fortfarande menar att Wennstam inte lyckats få budskapet att ingå i den skönlitterära spänningsromanen och bli en integrerad del av handlingen. Min åsikt är raka motsatsen.

Jag tycker att Wennstam för varje ny roman – Stenhjärtat är hennes femte krimi – lyckas allt bättre. Det fungerade bra också i Svikaren, där hon skildrar homofobi inom svensk fotboll, men här i Stenhjärtat fungerar och integreras syftet ännu bättre i det litterära. Den sociala skildringen – faktauppgifterna, hennes journalistiska reportage – är utgångspunkten men blir också drivkraften för spänningen i romanen. Dessutom har Wennstams den här gången lyckats få sin så att säga andra berättelse – den som mer var en parallellberättelse i Svikaren – att bli en viktig del av romanens handling.

En skildring av yrkes- kontra privatmänniskorna. Polisen Lundgren, åklagaren Dahlgren och advokaten Sundin är goda yrkesmänniskor. De gör sitt yttersta i arbetet. De vill göra gott. Sitt allra bästa. De vill t o m, för att citera Theodor Dahlgren, ”göra skillnad i världen”.

Men en duktig – ja, god – yrkesmänniska måste ju inte vara en lika bra och god privatmänniska, lyckas lika väl i privatlivet som på jobbet. Kanske anstränger man sig extra mycket under arbetsdagen för att man är dålig på att hantera sitt privatliv? Kanske jobbar man så hårt och väl att man sen inte orkar med det privata?

Katarina Wennstams personer är högst mänskliga. På gott och ont. Skildringen av huvudpersonerna som människor blir också en intressant – ja, spännande – del av spänningsromanen Stenhjärtat. Låt mig uttrycka det så här: Jag anlitar gärna Shirin Sundin som advokat men jag skulle inte vilja bo ihop med henne.

Bengt Eriksson