Foto: Tomas Nilsson

Foto: Tomas Nilsson

Annica Alexandersson är på väg till bemanningsföretaget Adecco i Arvika. Hon har med sig sitt cv och ett personligt brev. Hon hoppas på industrijobb i Norge, och drömmen är en fast anställning.

– Jag vill gärna ha ett jobb i industrin för det är bra betalt. Men egentligen tar jag vad som helst bara jag kommer in, säger hon.

Hon fyller snart 22 år och har varit arbetslös sedan i september. Innan dess arbetade hon på en mataffär i Charlottenberg. Det var kul, tyckte hon. Och förra sommaren jobbade hon som receptionist på en camping. Hon har bara haft korta anställningar.

– Man mår inte bra av att vara arbetslös. Man känner inte för att göra något och man måste låna pengar hela tiden, säger hon.

Annica Alexandersson berättar att alla hon känner är timanställda. Alla de där timjobben borde väl gå att slå ihop till heltider, tycker hon.

Som arbetslös får hon ut ungefär 3 000 kronor i månaden. Det är svårt att klara sig på, men nu har det gått bra för att hennes sambo haft jobb. Men det blev han av med i torsdags.

När hon var arbetslös i våras gjorde hon praktik på Dressman. Hon tycker inte det var riktigt i sin ordning – eftersom hon jobbade nästan gratis som expedit på klädaffären.

– Jag vill gärna ha en fast anställning så att jag inte behöver oroa mig för nästa månad. Det har jag strävat efter de senaste åren, men det går inte så bra.

Finanskrisen och varselvågen för fem år sedan drabbade värmländska Arvika hårt. Arbetslösheten mer än fördubblades på kort tid.

Sedan några år sjunker arbetslösheten igen, men många har svårt att få ordentligt fäste på arbetsmarknaden. En stor del av de nya jobben är tillfälliga.

Arbetet har följt utvecklingen i Arvika sedan finanskrisen, och återvänder nu för att träffa de unga värmlänningarna som försöker ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens chef Olle Hyensjö säger att många får arbete, men att de oftare än tidigare är korta påhugg.

Simon Alberg är anställd hos bemanningsföretaget Adecco och uthyrd till Volvo Construction Equipment i Arvika. Han är 23 år och har varit på Volvo i fyra omgångar sedan 2011, och däremellan har han varit arbetslös. Det senaste uppdraget har förlängts två gånger och nu har han jobb åtminstone till den 20 december.

– Det är inte enbart positivt. Det blir ingen kontinuitet. Men när jag väl är här på Volvo så fungerar det bra, säger han försiktigt.

– En eller två veckor innan kontraktet går ut får man veta om det blir förlängt. Och eftersom jag trivs hoppas jag på fortsättning – och väntar med att söka något annat.

Foto: Tomas Nilsson

Foto: Tomas Nilsson

Simon Alberg (till höger) vet att han har jobb fram till jul.

 

Simon Alberg jobbar med montering av huven till Volvos lastmaskiner. För några veckor sedan fick 15 av de inhyrda sluta.

– Det är som det är. Jag har inte reflekterat så mycket över min anställning, men om jag fick bestämma skulle jag vara fast anställd på Volvo.

Han tillägger att han har Adecco att tacka för att han fått in foten på Volvo. Bemanningsföretaget har, enligt honom, skött kontakterna med Volvo bra och ordnat det som behövt ordnas.

– Tryggheten är dock inte riktigt bra. Det är den negativa delen.

Under finanskrisen sades 420 metallarbetare och 18 tjänstemän upp från Volvo. I dag arbetar nästan 1 000 metallarbetare och lite mer än 100 tjänstemän på företaget. 26 av metallarbetarna är inhyrda. De var många fler förra året. Och före krisen fanns nästan inga inhyrda.

Bo Lundberg är IF Metalls vice ordförande på Volvo i Arvika. Han kallar inhyrning för människohandel och skulle hellre se att företaget visstidsanställde folk.

– Det är inte bra med inhyrda. De får gå hem när det passar företaget, säger Bo Lundberg.

Han pekar också på att de inhyrdas arbetsuppgifter kan vara sämre, och att de då inte är med och roterar mellan olika arbetsuppgifter.

– Volvo slipper rehabiliteringsansvar för inhyrda om de blir sjuka eller skadade. Samtidigt är pressen större på dem. De törs inte säga nej till exempelvis övertid, säger han.

Bo Lundberg berättar att en del av dem som varslades och sades upp för fem år sedan är tillbaka på fasta jobb, andra jobbar på Volvo som inhyrda och en del är fortfarande arbetslösa.

– Företaget fick en möjlighet att städa bort en del av personalen.

Tjänstemännen på Volvo i Arvika drabbades inte alls på samma vis som arbetarna. Mycket få hyrs in i dag. Och då handlar det nästan alltid om en person med ett särskilt kunnande som Volvo har svårt hitta bland dem som vill ha en anställning. Det berättar Lars Olsson, ordförande för Unionen på Volvo i Arvika.

Foto: Börge Nilsson

Foto: Börge Nilsson

Kristina Karlsson fick gå från svetsarjobbet när varslen duggade som tätast i Arvika.

 

Kristina Karlsson är en av dem som förlorade jobbet under finanskrisen. I ett år var hon arbetslös. Därefter fick hon tillbaka sitt gamla jobb som svetsare på Volvo – först som visstidsanställd och sedan blev hon tillsvidareanställd.

– Jag är väldigt glad att jag har ett jobb i dagens läge, men allt känns mycket mer otryggt efter krisen. Ingen sitter säker längre, säger hon.

Hon berättar dessutom att jobbet har blivit annorlunda. Klimatet är hårdare. Tidigare arbetade hon fyrskift med en vecka ledigt under en skiftcykel. Det har bytts mot treskift och betydligt mindre ledighet. Kristina Karlsson säger att hon numera alltid är trött.

Foto: Tomas Nilsson

Foto: Tomas Nilsson

– Vi måste vara effektiva och snabbt möta upp- och nedgångar, säger platschefen Jonas Lakhall på Volvo CE om företagets beslut att anlita bemanningsföretag i stället för att anställa.

 

Platschefen Jonas Lakhall berättar att företaget för några år sedan bestämde sig för att använda bemanningsföretag i stället för att visstidsanställa. Syftet är, enligt honom, att kunna anpassa personalstyrkan till de snabba konjunktursvängningarna.

– Vi måste vara effektiva och snabbt kunna möta upp- och nedgångar för att kunna producera med goda marginaler och vara konkurrenskraftiga.

Han säger också att det är svårare att vara flexibel i Sverige än i många andra länder, och därför fungerar bemanningsföretagen bra här.

– Folk trivs här och det finns yrkesstolthet bland våra anställda. Våra attitydundersökningar visar att många är nöjda med att jobba här och är väldigt engagerade i jobbet, säger Jonas Lakhall.

 

• Läs också: Så gick det sen för Arvikaborna