Foto: Jonas Ekströmer
Alliansen fortsätter tala om skattesänkningar, men kan inte förklara hur det ska lösa Sveriges problem. Men S har lärt sig att föra sin egen politik och är nu föredömligt tydliga med hur vården ska räddas och jobb skapas, skriver Arbetets Martin Klepke.
Socialdemokraterna har lärt sig sin läxa.
Det är den egna politiken som gäller. Inte alliansens.
Vid valet 2010 var det uppenbart att Socialdemokraterna alltför länge förlitat sig på det stora försprång de hade till bara några månader före valet.
Att ”sitta still i båten” blev det viktiga, av större vikt än att föra ut en egen politik.
Och väljarna blev villrådiga. Vad ville (S) egentligen?
I dag är läget helt annorlunda.
Konkretionen flödar i partiets budgetsatsning, alltifrån omfattande skolsatsningar till höjd a-kassa, riktiga jobb i stället för fas tre-placeringar, fler vårdpersonal i en bättre sjukvårdsadministration och en kraftig uppgradering av järnvägsunderhållet.
Visst kan man säga att Anders Borg och alliansregeringen gör det lätt för oppositionen genom att stå för den konkreta politikens raka motsats, den totala luddigheten.
Fler skattesänkningar är alliansens enda vision. Hur skattesänkningar ska kunna få tågen att gå i tid och få skolresultaten att bli bättre är i högsta grad oklart.
I år är alliansens tal om sänkta skatter dessutom sockrat med en extra stor skattesänkning för de allra rikaste.
Men den stora skillnaden mot 2010 är att Socialdemokraterna nu fokuserar på egen politik där den socialdemokratiska sjukvårdssatsningen kan tjäna som exempel.
Med sina 2,1 miljarder kronor är satsningen i reda pengar arton gånger större än de 0,12 miljarder som alliansens nästa år vill avsätta i en kosmetisk sjukvårdssatsning, men det viktigaste är att Socialdemokraterna också konkret redovisar hur deras satsning ska genomföras för att uppnå bäst resultat.
Summan räcker till 4000 fler vårdanställda.
Därutöver föreslår Socialdemokraterna en omläggning av hela ersättningssystemet så att det verkar för effektiv vård i stället för att som i dag betalas utifrån antal summariskt snabbehandlade patienter. Det är ett system som orsakat många av de vårdskandaler vi läst om.
S-förslaget toppas med en avlastning av den administrativa bördan som vårdpersonal i dag lider av där journalföring och dokumentation tar mer tid än att utföra vård.
Upplägget runt sjukvården följer alltså samma konkreta och resultatinriktade mall som övriga budgetförslag runt arbetsmarknad, skola och infrastruktur, där satsningar på järnvägsunderhåll och riktiga jobb i stället för fas tre dessutom skapar konkreta, handfasta arbetstillfällen.
Naturligtvis vidtar nu en debatt om finansiering. Men skärskådar vi de budgetar som varje oppositionsparti nu lagt fram är de fullt ut finansierade på ett till synes ganska enkelt sätt.
Förklaringen är naturligtvis att stoppade skattesänkningar skapar utrymme för vård, skola och omsorg på samma sätt som genomförda skattesänkningar omöjliggör sådana satsningar.
Inför valet 2010 försökte S skapa en känslomässig bild av det råa samhälle som fyra år av allianspolitik hade skapat.
Nu vill ledningen hellre förmedla konkret politik för hur vi ska ta oss ur detta samhälle.
Till och med den interna debatten runt vinstuttag ur välfärden har mojnat inom partiet. Inte för att ståndpunkterna har förändrats särskilt mycket, men den viktigaste frågan har blivit pragmatisk realpolitik.
Helt uppenbart har landet Sverige problem. Arbetslösheten är nu uppe och nosar på historiskt höga nivåer.
Skolresultaten för svenska 15-åringar har fallit drastiskt de senaste sju åren.
Alla har själva eller har någon anhörig som har upplevt konsekvenser av neddragningarna inom vård och omsorg.
Det här är konkreta problem som alla känner till.
Då är det rimligt att anta att de partier får väljarnas stöd som bäst kan förmedla konkret politik.
